/
/

Autoimmunt polyendokrint syndrom typ 1

  • Diagnos: Autoimmunt polyendokrint syndrom typ 1
  • Synonymer: APS1/APECED, Autoimmun polyendokrinopati-candidiasis-ektodermal dystrofi, APECED

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-05-19
Version: 1.1

ICD-10

E31.0

Sjukdom/tillstånd

Autoimmunt polyendokrint syndrom typ 1 (APS1/APECED) eller APECED är en ärftlig immunbristsjukdom som karaktäriseras av en kombination av flera autoimmuna sjukdomar vilka kan drabba både hormonproducerande (endokrina) och icke-endokrina organ, till exempel huden, lungorna och mjälten. Autoimmun betyder att immunförsvaret angriper den egna kroppen och polyendokrin att flera olika hormonproducerande körtlar kan påverkas. Syndromet kallas även autoimmun polyendokrinopati-candidiasis-ektodermal dystrofi (APECED), eftersom det karaktäriseras av kronisk svampinfektion (Candidainfektion) i hud och slemhinnor, underfunktion av bisköldkörtlarna (hypoparatyreoidism) och autoimmun binjurebarkssvikt (Addisons sjukdom). Många andra körtlar och organ kan också påverkas. Separata informationsmaterial om hypoparatyreoidism och Addisons sjukdom finns i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

APS1/APECED ska skiljas från autoimmunt polyendokrint syndrom typ 2 (APS2). APS2 är vanligare och innebär en kombination av Addisons sjukdom och ytterligare en autoimmun endokrin sjukdom, oftast inflammation i sköldkörteln (tyreoidit) eller diabetes mellitus. Denna form har en oklar ärftlighetsgång, är vanligare hos kvinnor och beskrivs inte i denna text.

Sambandet mellan Candidainfektioner och endokrina sjukdomar uppmärksammades 1929 av två amerikanska läkare, Edward Thorpe och Harry Handley. Syndromet definierades första gången av de amerikanska barnendokrinologerna Noel Maclaren, Robert Blizzard och Michael Neufeld 1980, medan den första mer kompletta beskrivningen publicerades 1990 av Jaakko Perheentupa med medarbetare. Den sjukdomsorsakande genen vid APS1/APECED identifierades av två av varandra oberoende forskargrupper 1997.

Förekomst

Den exakta förekomsten av APS1/APECED är inte känd men anges internationellt till cirka 1 per 100 000. Syndromet är vanligare i vissa folkgrupper, till exempel i Finland (4/100 000), på Sardinien (7/100 000) och bland den judiska befolkningen i Iran (10/100 000). Det är lika vanligt hos kvinnor som hos män. I Sverige känner man till ett tjugotal personer med APS1/APECED.

Orsak

APS1/APECED orsakas av förändringar (mutationer) i arvsanlaget (genen) AIRE på kromosom 21 (21q22.3). AIRE (autoimmune regulator) styr bildningen av (kodar för) ett protein som framför allt uttrycks i brässen (tymus) men också i andra delar av immunsystemet. Aire-proteinet är avgörande för att urvalet av T-celler (en sorts vita blodkroppar) i brässen blir korrekt. Normalt sorteras T-celler som reagerar med kroppsegna ämnen bort för att förhindra att immunsystemet angriper den egna kroppen.

När proteinet inte fungerar som det ska tillåts T-celler som reagerar med den egna kroppen att mogna ut för att sedan angripa olika organ i kroppen och ge upphov till en rad autoimmuna sjukdomar. Beroende på vilka celltyper och vilka organ som angrips får personer med APS1/APECED olika kombinationer av autoimmuna sjukdomar. Vad som avgör vilka sjukdomar en person med syndromet får och i vilken ordning de uppstår är inte känt, men sannolikt är det en kombination av omgivningsfaktorer och variationer i andra gener än AIRE som påverkar immunsystemet eller de drabbade organen. Det finns inte någon tydlig koppling mellan typen av AIRE-mutation och vilka delsjukdomar som uppstår. Syskon med samma mutation i AIRE kan få olika sjukdomskombinationer.

Ärftlighet

APS1/APECED nedärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.

Symtom

Symtomen varierar mycket och är helt beroende av vilka av de delsjukdomar som ingår i syndromet som utvecklas. Sjukdomarna visar sig inte i någon bestämd ordning eller ålder, men vissa mönster finns. Det första symtomet är vanligtvis en kronisk svampinfektion som börjar tidigt i barndomen och senare följs av hypoparatyreoidism och Addisons sjukdom. Alla delsjukdomar som kan ingå i syndromet kan utvecklas under livet, utan något bestämt mönster.

 

Figur. De olika delsjukdomarna påverkar många olika organ i kroppen.

Figur. De olika delsjukdomarna påverkar många olika organ i kroppen.

Vanligtvis utvecklar personer med APS1/APECED mellan tre och fem delsjukdomar under livet, men en del kan få så många som tio. De olika delsjukdomarna, och deras behandling, kan påverka varandra, vilket komplicerar både sjukdomsförloppet och behandlingen av de olika symtomen. Den sammanlagda belastningen av de olika delsjukdomarna, i kombination med vetskapen om att man när som helst kan utveckla en ny sjukdom, medför en stor börda psykiskt och socialt både för den som är sjuk och för de närstående.

Delsjukdom Diagnos Kända auto-antikroppar Frekvens Vanligaste debutålder Behandling
Kronisk Candida-infektion Inspektion och odling - 95-100 procent <5 år Lokal och/eller systemisk svampbehand-ling
Hypopara-tyreoidism Lågt kalcium, högt fosfat, lågt PTH NALP5 80-85 procent <10 år Aktivt vitamin D, kalcium
Addisons sjukdom Högt ACTH, lågt kortisol, högt renin, lågt aldosteron, onormalt ACTH-test, lågt Na, högt K 21-OH 75-80 procent <15 år Hydrokortison, mineral-kortikoid, ev DHEA
Ovariell svikt Högt FSH och LH, lågt östradiol SCC 60 procent 15-25 år Östrogen, progesteron
Testikulär dysfunktion Högt FSH och LH, lågt testosteron SCC 25 procent 30-50 år Testosteron
Diabetes mellitus Högt blod-socker enligt WHO:s kriterier GAD65, IA2, insulin 10-15 procent 30-40 år Insulin
Hypotyreos Högt TSH, lågt fT4 TPO 5 procent 20-30 år Tyroxin
Hypofyssvikt Bristande produktion av GH, FSH, TSH el ACTH TDRD6 Ovanligt - Beroende på brist
Autoimmun hepatit Förhöjda ASAT/ ALAT, biopsi CYP1A2 10 procent 5-25 år Kortison, andra immunhäm-mande medel
Atrofisk gastrit/ perniciös anemi Vitamin B12-brist, anemi IF/parietalceller 15 procent 20-30 år Vitamin B12
Malabsorption Periodvis diarré och/eller förstoppning, steatorré TPH 20 procent 10-30 år Kortison, andra immunhäm-mande medel
Hornhinne-inflammation Ögonunder-sökning - 35 procent <15 år Lokala kortison-preparat, immunhäm-mande medel
Totalt eller partiellt håravfall Inspektion TH 30 procent <40 år -
Pigment-fattiga hudfläckar Synligt SOX9/-SOX10 15 procent - -
Defekter i tandemaljen Tandunder-sökning - 75 procent <10 år -
Frånvaro av mjälte CT, ultraljud - 20 procent - Pneumokock-vaccination
Njurinflam-mation Biopsi - 10 procent 10-30 år Kortison, andra immunhäm-mande medel, transplantation
Bronkiolit, interstitiell lungsjukdom CT, biopsi KCNRG BPIFB1 Ovanligt - Kortison, andra immunhäm-mande medel

Tabell. Kortfattad karaktäristik av de vanligaste delsjukdomarna.

 

Kronisk Candidainfektion

Den tidigaste och vanligast förekommande delsjukdomen vid APS1/APECED är kronisk svampinfektion (Candida albicans) i slemhinnor och hud. Candidainfektionerna har en mycket varierande utbredning och svårighetsgrad. De börjar oftast i munslemhinnan (torsk) men finns även ofta i huden, naglarna, mag-tarmkanalen och underlivet. I de flesta fall begränsar sig infektionen till huden och naglarna samt till slemhinnan i munnen och analöppningen och övergår inte i en allmänt spridd (disseminerad) form.

Symtomen beror på utbredningen av infektionen. Rodnad, sväljningssvårigheter, sprickor i mungiporna och klåda från hud och slemhinnor är vanligt. Infektioner kring naglarna kan göra dem förtjockade eller orsaka att de faller av. När matstrupen och tarmarna är påverkade kan det ge smärtor i bröstkorgen och buken samt diarré. Kroniska infektioner i matstrupen och munhålan kan leda till förträngning av matstrupen och ökad risk för cancer i munslemhinnan.

Hypoparatyreoidism

Hypoparatyreoidism visar sig vanligtvis som den andra delsjukdomen. Orsaken är bristande insöndring av parathormon (PTH) från bisköldkörtlarna, fyra risgrynsstora körtlar belägna bakom sköldkörteln på halsen. Brist på parathormon leder till en kombination av låg nivå av kalcium och hög nivå av fosfat i blodet. Ofta är även magnesiumnivån i blodet låg. Symtomen kommer framför allt från nervsystemet och muskulaturen och kan komma smygande eller akut. De smygande symtomen är vanligtvis muskelryckningar i samband med infektioner och perioder med känselstörningar, till exempel pirrningar och domningar. Akuta symtom kan vara generella kramper i samband med infektioner eller hjärtrytmrubbningar.

Addisons sjukdom

Addisons sjukdom kallas även binjurebarkssvikt. Symtomen uppstår när binjurarna inte tillverkar tillräckligt med kortisol, aldosteron och androgen och orsakas av en autoimmun reaktion riktad mot binjurebarken. Binjurebarkssvikt är oftast den av de tre karaktäristiska delsjukdomarna vid APS1/APECED som visar sig sist. Liksom vid hypoparatyreoidism kan symtomen börja antingen gradvis och diffust eller akut, med ett livshotande tillstånd. De typiska symtomen vid Addisons sjukdom är trötthet, viktnedgång, yrsel, ökad hudpigmentering, lågt blodtryck, salthunger, illamående och kräkningar. I samband med infektioner, stress, operationer eller andra påfrestande situationer kan en så kallad Addisonkris uppstå, med kräkningar, buksmärta, blodtrycksfall, medvetslöshet, lågt blodsocker och saltrubbning. Detta är ett livshotande tillstånd som kräver omedelbar behandling.

Andra endokrina delsjukdomar

En bristande funktion av könskörtlarna (gonaderna) kan uppstå både hos kvinnor (ovariell svikt) och hos män (testikulär dysfunktion) vilket kan leda till en försenad eller utebliven pubertet, nedsatt fertilitet och tidigt klimakterium. Även insulinberoende diabetes kan uppstå och börjar då vanligtvis senare i livet än vid isolerad typ 1-diabetes. En autoimmun reaktion kan också rikta sig mot sköldkörteln, så att den drabbas av underfunktion (hypotyreos), eller mot hypofysen (hypofysit), så att det uppstår hypofyssvikt.

Leverinflammation

Autoimmun leverinflammation (hepatit) är en allvarlig delsjukdom vid APS1/APECED, som kan ge upphov till sviktande leverfunktion med gulsot, buksmärta, trötthet och klåda.

Sjukdomar i mag-tarmkanalen

Slemhinnan i magsäcken kan angripas av immunförsvaret, vilket gör den förtunnad och inflammerad (atrofisk gastrit) och medför minskat upptag av vitamin B12. Brist på vitamin B12 kan uppstå, vilket i sin tur ger upphov till en blodbristsjukdom som kallas perniciös anemi. Perioder med kronisk diarré, fettrik avföring (steatorré) och svår förstoppning, vilket leder till dåligt näringsupptag (malabsorption), kan orsakas av angrepp på tarmslemhinnan eller av att bukspottkörteln inte fungerar. Detta påverkar även upptaget av mediciner, som blir svåra att dosera.

Symtom från bland annat ögon, hud, hår och tänder (ektodermala sjukdomar)

Hornhinneinflammation (keratit) orsakad av ett autoimmunt angrepp på hornhinnan ger symtom som ljuskänslighet, gruskänsla och risk för synnedsättning. Totalt eller partiellt håravfall (alopeci), pigmentfattiga hudfläckar (vitiligo), defekter i tandemaljen och naglarna samt trumhinneförkalkningar kan också förekomma.

Övriga delsjukdomar

En del personer med APS1/APECED har en ofullständigt utvecklad mjälte eller saknar den helt (aspleni) vilket kan leda till ökad risk för allvarliga bakterieinfektioner, särskilt pneumokockinfektioner. Högt blodtryck i kombination med låg kaliumnivå i blodet och njurinflammation (nefrit) kan uppstå. I sällsynta fall kan autoimmun lungsjukdom (bronkiolit) förekomma.

Diagnostik

Diagnosen baseras på symtomen och att minst två av de tre viktigaste delsjukdomarna kronisk Candidainfektion, hypoparatyreoidism och Addisons sjukdom finns samtidigt. Om ett syskon har APS1/APECED räcker det att en av dessa tre sjukdomar finns för att ställa diagnosen. Vid misstanke om sjukdomen kan analys av antikroppar mot interferoner användas, eftersom i princip alla med syndromet har antikroppar mot interferon-omega. Diagnosen kan sedan bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

För att kunna förutsäga och bättre vara förberedd när nya delsjukdomar börjar utvecklas är det bra att regelbundet analysera de olika sjukdomstypiska autoantikropparna.

Behandling/stöd

Det finns ingen botande behandling för APS1/APECED, utan varje delsjukdom behandlas för sig. Ju tidigare en diagnos kan ställas desto bättre möjligheter finns att ligga steget före när nya symtom visar sig. Behandling och regelbundna kontroller sköts av en specialist på endokrina sjukdomar vid en barn- eller vuxenklinik med erfarenhet av APS1/APECED. Beroende på vilka delsjukdomar som ingår behövs kontakt med ytterligare specialister. Eftersom de läkemedel som används vid behandling av de olika delsjukdomarna ofta påverkar varandra är det viktigt att en läkare med överblick över hela syndromet samordnar behandlingen.

Candidainfektioner

För att minska risken för att det utvecklas munhålecancer behöver Candidainfektioner i munslemhinnan behandlas och kontrolleras regelbundet. Det är viktigt med förebyggande tand- och munvård samt regelbunden kontakt med tandvården, liksom att undvika rökning.

Begränsade symtom behandlas så fort som möjligt med en kombinationsbehandling av lokalt verkande mediciner mot svampinfektioner (antimykotika), till exempel nistatin och amfotericin B. Mot återkommande infektioner ges förebyggande behandling var tredje till fjärde vecka. Vid kroniska infektioner kan det behövas kontinuerlig daglig behandling. Djupa infektioner i till exempel matstrupen eller mag-tarmkanalen behandlas med systemiska svampmedel i tablettform eller intravenöst. Nagelinfektioner är svåra att behandla med antimykotika, men 40-procentig karbamidsalva kan prövas.

Hypoparatyreoidism

Behandlingen utgörs av aktivt vitamin D samt tillskott av kalcium och vid behov även magnesium. Ofta behöver fosfathaltiga livsmedel i kosten begränsas. För att minska risken för njurpåverkan vid långtidsbehandling bör målet vara att hålla kalciumkoncentrationen vid eller strax under den nedre gränsen för normalintervallet. Nivåerna av fosfat och magnesium i blodet bör också normaliseras. Behandlingen kräver regelbundna kontroller av bland annat kalcium, fosfat och magnesium i blodet samt av kalcium i urinen. Akut allvarlig hypokalcemi kräver omedelbar intravenös tillförsel av kalcium.

Addisons sjukdom

Behandlingen av Addisons sjukdom går ut på att ersätta bristen på kortisol och aldosteron samt för kvinnor ibland även bristen på manligt könshormon (androgen). Hos män behöver androgenbrist inte ersättas, eftersom androgen hos dem huvudsakligen produceras i testiklarna. Kortisolbristen kompenseras med tabletter med snabbverkande hydrokortison som tas två-fyra gånger per dygn. Eftersom syftet med medicineringen är att efterlikna den friska kroppens kortisolmönster tas en högre dos på morgonen, när nivåerna normalt är högst. Det finns en beredning av kortison som möjliggör dosering en gång dagligen. Aldosteronbristen ersätts genom tillskott av mineralkortikoid i tablettform två gånger dagligen. Hos kvinnor med Addisons sjukdom och symtom på androgenbrist kan behandling med dehydroepiandrosteron (DHEA) prövas.

Det är viktigt att den som är sjuk och de närstående har god kunskap om sjukdomen för att kunna öka medicineringen i samband med infektioner, feber, trauma och andra situationer med psykisk och fysisk stress. Kräkningar och diarréer är särskilt hotande och kräver ofta intravenös tillförsel av kortison och saltlösning. Det kan vara livsavgörande att rätt behandling sätts in snabbt. Personer med Addisons sjukdom bör alltid ha med sig en kortfattad information om sin sjukdom och hur den behandlas akut. Det kan vara i form av en halsamulett eller ett informationskort i plånboken.

Andra endokrina delsjukdomar

Försenad eller utebliven pubertet och tidigt klimakterium på grund av underfunktion av äggstockarna (ovarierna) behandlas med östrogen i kombination med tillägg av gulkroppshormon (progesteron). Kvinnor med APS1/APECED, särskilt vid påvisbara antikroppar mot SCC (side chain cleavage enzyme), bör inte uppskjuta en önskad graviditet, eftersom det finns risk för infertilitet.

Män med utebliven pubertet eller som senare får underfunktion av testiklarna behandlas med testosteron.

Insulinberoende diabetes behandlas med insulin. Det är viktigt att tänka på att insulinbehovet påverkas av om man samtidigt får behandling för framför allt Addisons sjukdom och underproduktion av sköldkörtelhormon (hypotyreos). Hypotyreos behandlas med tyroxin, och vid autoimmun inflammation i hypofysen ersätts de hormonbrister som uppstår.

Mag-tarmsjukdomar

Atrofisk gastrit och perniciös anemi behandlas med vitamin B12. Vid autoimmun hepatit används immunhämmande (immunsuppressiv) behandling med kortison och/eller azatioprin, men det kan vara ett svårbehandlat tillstånd. Malabsorptionssjukdomen påverkar ofta doseringen av övriga mediciner som tas via munnen, och noggrann kontroll av kalciumnivåer samt behandling med pankreasenzymer och immunhämmande läkemedel kan därför vara aktuellt.

Ektodermala delsjukdomar

Vid keratit används lokal immunhämmande behandling med kortison och/eller cyklosporin A samt eventuellt lokalbehandling med vitamin A-preparat. Följdinfektioner ska behandlas. Ingen effektiv behandling finns mot alopeci och vitiligo, men hudområden som saknar pigment bör skyddas mot sol. Emaljdefekter på tänderna kräver omsorgsfull förebyggande tandvård för att kariesangrepp ska kunna undvikas.

Övriga delsjukdomar

Eftersom medfödd eller förvärvad avsaknad av mjälten är relativt vanligt bör alla med syndromet vaccineras mot pneumokockinfektion. Högt blodtryck och störningar i kaliumbalansen kräver noggrann utprovning av en lämplig kombination av vätskedrivande läkemedel, kaliumersättning och anpassning av dosen mineralkortikoid. Njurinflammation och lungsjukdom vid APS1/APECED behandlas med immunhämmande behandling. Njurinflammationen kan även leda till njursvikt och behov av njurtransplantation.

Resurser på riks- och regionnivå

Personer med APS1/APECED bör utredas vid endokrinologisk klinik eller barnendokrinologisk klinik med erfarenhet av syndromet. Dessa finns vid region- och universitetssjukhusen.

Analys av APS1/APECED-specifika autoantikroppar utförs vid avdelningen för klinisk immunologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. Vid centrumen finns expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper. Kontakta i första hand CSD i din region för att få vägledning, hänvisning och information. Länkar till respektive CSD finns under Kompetenscentrum ovanliga diagnoser.

Resurspersoner

Specialistläkare Sophie Bensing, kliniken för endokrinologi, metabolism och diabetes, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 70 000.

Överläkare Nicholas Brodszki, barn- och ungdomsmedicinska kliniken, Skånes Universitetssjukhus, 221 85 Lund, tel 046-17 10 00, e-post nicholas.brodszki@skane.se.

Docent Olov Ekwall, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-342 10 00.

Professor Jan Gustafson, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00.

Professor Gudmundur Johansson, medicinkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, 413 45 Göteborg, tel 031-342 10 00.

Professor Olle Kämpe, sektionen för endokrinologi och diabetesvård, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00.

Professor Tommy Olsson och överläkare Per Dahlkvist, Medicincentrum, Norrlands universitetssjukhus, 901 85 Umeå, tel 090-785 00 00.

Intresseorganisationer

PIO, Primär immunbristorganisationen, Mellringevägen 120 B, 703 53 Örebro, tel 019-673 21 24, e-post info@pio.nu, www.pio.nu.

Det finns också patientföreningar för flera av delsjukdomarna vid APS1/APECED:

Svenska Addisonföreningen, www.addisongruppen.se. Ordförande är Eva Rafner, tel 08-650 65 62, 070-279 29 98, e-post eva@addison.se.

Alopeciförbundet Sverige, c/o Gunilla Westergren Johansson, Erik Dahlbergsgatan 17, 254 38 Helsingborg, tel 042-12 59 17, www.alopeci.se.

Nordic HTPH Organisation, nordisk intresseförening för personer med hypoparatyreoidism och deras anhöriga. På deras hemsida finns bland annat information om sjukdomen samt kontaktuppgifter, www.hypopara-nordic.org/sverige.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte

--

Forskning

Forskning och utvecklingsarbete kring orsaken till APS1/APECED samt diagnostik och behandling förekommer vid flera universitetskliniker i landet, till exempel vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm och Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

Svenska Addisonregistret är en nationell forskningsstudie som syftar till att undersöka grundläggande sjukdomsegenskaper samt immunologiska och genetiska riskfaktorer vid Addisons sjukdom. Även kopplingen till andra sjukdomar, till exempel som APS1/APECED. I studien deltar alla svenska sjukvårdsregioner samt barn- och vuxenendokrinologer vid samtliga universitetskliniker i landet med insamling av kliniska data och biobanksblodprover för genetiska och immunologiska analyser, www.addisonregistret.se.

Två större EU-finansierade forskningsprojekt kring APS1/APECED och Addisons sjukdom som har koordinerats från Sverige och Norge är EURAPS (2005-2008) och EURADRENAL (2008-2012). I projekten har nätverk av forskare inom olika områden samverkat. Information om forskningen, grundläggande sjukdomsinformation och patientinformation finns på respektive hemsida, www.apeced.net och www.euradrenal.org.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under ”Mer hos oss” i högerspalten).

Litteratur

Ahonen P, Myllärniemi S, Sipilä I, Perheentupa J. Clinical variation of autoimmune polyendocrinopathy-candidiasis-ectodermal dystrophy (APECED) in a series of 68 patients. N Engl J Med 1990; 322: 1829-1836.

Akirav EM, Ruddle NH, Herold KC. The role of AIRE in human autoimmune disease. Nat Rev Endocrinol 2011; 7: 25-33.

Arstila TP, Jarva H. Human APECED; a sick thymus syndrome? Front Immunol 2013; 4: 313.

Finnish-German APECED Consortium. An autoimmune disease, APECED, caused by mutations in a novel gene featuring two PHD-type zinc-finger domains. Nat Genet 1997; 17: 399-403.

Gustafsson J, Alimohammadi M, Ekwall O, Gebre-Medhin G, Halldin-Stenlid M, Hedstrand H. APS1/APECED - en svår autoimmun sjukdom med endokrina och icke-endokrina symtom. Läkartidningen 2004; 24: 2096-2103.

Husebye ES, Perheentupa J, Rautemaa R, Kämpe O. Clinical manifestations and management of patients with autoimmune polyendocrine syndrome type I. J Intern Med 2009; 265: 514-529.

Jääskeläinen J, Perheentupa J. Autoimmune polyendocrinopathy-candidosis-ectodermal dystrophy (APECED)--a diagnostic and therapeutic challenge. Pediatr Endocrinol Rev 2009; 7: 15-28.

Lankisch TO, Jaeckel E, Strassburg CP. The autoimmune polyendocrinopathy-candidiasis-ectodermal dystrophy or autoimmune polyglandular syndrome type 1. Semin Liver Dis 2009; 29: 307-314.

Mathis D, Benoist C. A decade of AIRE. Nat Rev Immunol 2007; 7: 645-650.

Michels AW, Gottlieb PA. Autoimmune polyglandular syndromes. Nat Rev Endocrinol 2010; 6: 270-277.

Nagamine K, Peterson P, Scott HS, Kudoh J, Minoshima S, Heino M et al. Positional cloning of the APECED gene. Nat Genet 1997; 17: 393-398.

Neufeld M, Maclaren N, Blizzard R. Autoimmune polyglandular syndromes. Pediatr Ann 1980; 9: 154-162.

Oftedal BE, Wolff AS, Bratland E, Kämpe O, Perheentupa J, Myhre AG et al. Radioimmunoassay for autoantibodies against interferon omega; its use in the diagnosis of autoimmune polyendocrine syndrome type I. Clin Immunol 2008; 129: 163-169.

Perheentupa J. Autoimmune polyendocrinopathy-candidiasis-ectodermal dystrophy. J Clin Endocrinol Metab 2006; 91: 2843-2850.

Perniola R. Expression of the autoimmune regulator gene and its relevance to the mechanisms of central and peripheral tolerance. Clin Dev Immunol 2012; 2012: 207403.

Söderbergh A, Myhre AG, Ekwall O, Gebre-Medhin G, Hedstrand H, Landgren E et al. Prevalence and clinical associations of 10 defined autoantibodies in autoimmune polyendocrine syndrome type I. J Clin Endocrinol Metab 2004; 89: 557-562.

Thorpe ES Jr, Handley HE. Chronic mycelial stomatitis in a child aged four and one-half years. Am J Dis Child 1929; 38: 328-338.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: autoimmune polyendocrine syndrome, type 1

Författare/granskare/redaktion

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är docent Olov Ekwall, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-05-19
Version: 1.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.