/
/

Alexanders sjukdom

  • Diagnos: Alexanders sjukdom
  • Synonymer:

Innehåll


Publiceringsdatum: 2015-10-21
Version: 6.1

ICD-10

E75.2W 

Sjukdom/tillstånd

Alexanders sjukdom är en allvarlig fortskridande hjärnsjukdom som hos barn karaktäriseras av ökat huvudomfång, muskelsvaghet, ökad muskelspänning och utvecklingsstörning. Den vita substansen (myelinet) i hjärnan är förändrad genom en kraftig inlagring av proteiner i de celler i storhjärnan som kallas astrocyter. Astrocyter är stjärnformade stödjeceller i centrala nervsystemet. Inlagringen gör att det bildas så kallade Rosenthalfibrer. Alexanders sjukdom är en astrocytsjukdom.

Sjukdomen delas in i två typer, varav typ I är den allvarligaste formen, som börjar under de första två levnadsåren. Typ II visar sig senare, upp till ungefär tolv års ålder, och har ett långsammare förlopp. Hos spädbarn med Alexanders sjukdom påminner symtomen om en annan sjukdom, Canavans leukodystrofi, eftersom båda leder till att barnen får ett förstorat huvudomfång. Ett särskilt informationsmaterial om Canavans leukodystrofi finns i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

Alexanders sjukdom kan också ge symtom först i vuxen ålder. Förloppet är då inte lika allvarligt, och symtomen kan variera. I den här texten beskrivs framför allt de typer som börjar i barndomen.

Den första beskrivningen av Alexanders sjukdom gjordes 1949 av den nyzeeländske patologen William Stuart Alexander.

Förekomst

Några exakta uppgifter om förekomsten kan inte anges. Det finns heller ingen kunskap om hur många barn eller vuxna i Sverige som har Alexanders sjukdom.

Orsak

Alexanders sjukdom orsakas av en förändring (mutation) i en gen på den långa armen av kromosom 17 (17q21.31). Genen har beteckningen GFAP och är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet GFAP (gliafibrillärt surt protein). GFAP tillhör en grupp proteiner som kallas intermediära filamentproteiner (nanofilament) av typ III och som utgör en del av astrocyternas cytoskelett. Cytoskelettet kan förenklat ses som ett nätverk av proteiner inuti en cell, vilket ger möjlighet för cellen att behålla en viss form, att förändra formen eller förflytta sig men också att förflytta olika strukturer inuti cellen.

Mutationen gör att proteinet inte bara får en onormal struktur utan även tillverkas i större mängd i astrocyterna i hjärnan, vilket gör att det bildas Rosenthalfibrer. Detta beror på stress på cellnivå när mängden GFAP och andra så kallade stressproteiner ökar i i astrocyterna. Reaktionen antas vara ett sätt för cellerna att skydda sig mot den skadliga påverkan som GFAP-proteinet medför.

Ärftlighet

Alexanders sjukdom nedärvs autosomalt dominant. Autosomal dominant nedärvning innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en förändrad (muterad) gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur. Autosomal dominant nedärvning

Sjukdomen uppkommer i de flesta fall som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.
I de mycket sällsynta fall där friska föräldrar fått mer än ett barn med sjukdomen kan det bero på att en av föräldrarna bär på mutationen i en del av könscellerna (germinal mosaicism).

Symtom

Typ I

Vid Alexanders sjukdom typ 1 insjuknar de flesta någon gång mellan sex månaders och två års ålder. Efter att barnet har utvecklats normalt de första månaderna kommer en ganska snabb tillbakagång i utvecklingen. Muskelsvaghet tillkommer, samtidigt som huvudomfånget ökar mer än normalt. Dessutom tillkommer symtom i form av förhöjd muskelspänning (spasticitet), och de flesta får epilepsi. Karaktäristiskt för sjukdomen är att hjärnan förstoras (megalencefali), vilket gör att barnets huvud växer snabbt. Det kan då uppstå felaktiga misstankar om att det orsakas av ökat vätsketryck i hjärnan (hydrocefalus).

Sjukdomen är fortskridande och ger tilltagande balans- och koordinationsstörning (ataxi) samt spasticitet och muskelsvaghet. Barnet förlorar tidigare färdigheter och får en svår utvecklingsstörning. De flesta barn med Alexanders sjukdom typ I avlider före tio års ålder.

Typ II

Vid Alexanders sjukdom typ II börjar symtomen mellan två och tolv års ålder, i form av muskelsvaghet och spasticitet som snabbt tilltar och medför motoriska svårigheter. Efter hand kompliceras sjukdomen av att hjärnstammen påverkas, vilket bland annat medför tilltagande heshet och svårigheter att svälja, så kallade bulbära symtom. Bulbära symtom kan komma redan i början av sjukdomen. Den kognitiva förmågan påverkas vanligtvis inte.

Sömnstörningar och symtom från det autonoma nervsystemet, till exempel svårigheter att kissa, förekommer också.

Flertalet av dem som insjuknar i typ II avlider före 30 års ålder, en del redan i tonåren.

Från Japan har föreslagits en annan indelning: en cerebral form (utgående från hjärnan) som motsvarar typ I, en bulbospinal form (utgående från hjärnstam och ryggmärg) som uppträder hos vuxna, och en mellanform som inkluderar både typ II och vuxenformer.

Diagnostik

Misstanke om sjukdomen uppstår vanligen vid megalencefali (förstorad hjärna utan samtidig hydrocefalus) i kombination med de för sjukdomen typiska symtomen. Vid magnetkameraundersökning (MR) syns förändringar i den vita substansen i hjärnans pannlober (frontallober) och förändrad signal (uppklarning) i ett tunt bräm längs hålrummen. Vid typ II finns MR-förändringarna i stället i förlängda märgen och halsryggmärgen.

GFAP är kraftigt ökad vid Alexanders sjukdom och kan analyseras i ryggvätska.

Diagnosen fastställs med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/stöd

Det finns inte någon behandling som kan bota sjukdomen eller hindra att den fortskrider, utan insatserna inriktas på att behandla de olika symtomen och ge god omvårdnad. När diagnosen ställs är det viktigt att det finns ett team bestående av barnneurolog, sjuksköterska, psykolog och kurator som kan ge stöd.

Typ I

Behandlingen inriktas på god omvårdnad och sker vanligen bäst på hemortens barnklinik, inom habiliteringen eller i sjukhusansluten hemsjukvård. Föräldrarna kan behöva kontakt med en dietist och en logoped om barnet har svårt att äta. Vid många sjukhus finns särskilda specialistteam (dysfagi- och nutritionsteam). Näring eller näringstillskott kan ges med sondmatning genom näsan eller via en operativt åstadkommen direktförbindelse mellan bukväggen och magsäcken, så kallad knapp eller PEG (= perkutan endoskopisk gastrostomi).

Spasticitet kan ibland lindras med olika läkemedel. Epilepsin behandlas med läkemedel.

Familjer som har barn med snabbt fortskridande sjukdomar har behov av hjälp med samordning av olika insatser. Eftersom barnen ofta är svårt sjuka och många dör tidigt innebär vården ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens. Många föräldrar vill så långt möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset, och det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede.

TYP II

Barn och ungdomar med Alexanders sjukdom typ II behöver habiliteringsinsatser. I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. Information om samhällets stöd samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i ges också. Föräldrar, syskon och andra närstående får också stöd.

Insatserna planeras utifrån de behov som finns, varierar över tid och sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk.

Spasticiteten kan behandlas med olika läkemedel.

Det kan bli aktuellt med alternativ och kompletterande kommunikation (AKK, ett samlingsnamn för kommunikation som inte bygger på tal).

Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad erbjuds och ges fortlöpande under uppväxten.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Personlig assistans kan till exempel ges till den som på grund av stora och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att utöka möjligheten till ett aktivt liv trots omfattande funktionsnedsättning. En kontaktfamilj eller ett korttidsboende är andra exempel på stödinsatser.

Palliativ vård

För barn med Alexanders sjukdom kan det bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Detta innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens. Föräldrarna behöver ett fortlöpande psykologiskt stöd, som fortsätter även efter att barnet avlidit.

Äldre ungdomar och vuxna

Äldre tonåringar och vuxna med sjukdomen behöver fortsatt regelbunden medicinsk uppföljning och fortsatta habiliteringsinsatser samt stöd i det dagliga livet. Det kan till exempel vara stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Resurser på riks- och regionnivå

Neurobiologisk kunskap om laboratoriediagnostik och bestämning av GFAP i ryggvätska finns vid Neurokemiska laboratoriet, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, 413 45 Göteborg, tel 031-342 10 00. Kontaktperson är docent Jorge Asin Cayela, tel 031-343 10 00.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. Vid centrumen finns expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper. Kontakta i första hand CSD i din region för att få vägledning, hänvisning och information. Länkar till respektive CSD finns under Kompetenscentrum ovanliga diagnoser.

Resurspersoner

Särskilt kunnande om fortskridande hjärnsjukdomar hos barn finns hos barnneurologer på landets regionsjukhus.

Docent Niklas Darin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Nationella funktionen sällsynta diagnoser har ett kalendarium på sin webbplats med aktuella kurser, seminarium och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, Industrivägen 7 (besöksadress), Box 1181, 171 23 Solna, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, www.fub.se.

I USA finns United Leukodystrophy Foundation (ULF), e-post office@ulf.org, www.ulf.org.

I Storbritannien finns CLIMB (Children living with inherited metabolic diseases), e-post info.svcs@climb.org.uk, www.climb.org.uk.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord alexander disease.

Forskning

I Albee Messings forskarlag vid University of Wisconsin-Madison, Madison, WI, USA arbetar man med att förstå uppkomstmekanismerna till Alexanders sjukdom och att finna läkemedel som kan minska den skadliga effekten av GFAP.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord alexander disease.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Information på engelska finns på United Leukodystrophy Foundation’s webbplats www.ulf.org.

Litteratur

Alexander WS. Progressive fibrinoid degeneration of the fibrillary astocytes associated with mental retardation in a hydrocephalic infant. Brain 1949; 72: 373-381.

Brenner M, Johnson AB, Boespflug-Tanguy o, Ridriguez D, Goldman JE, Messing A. Mutations in GFAP, encoding glial fibrillary acidic protein, are associated with Alexander disease. Nat Genet 2001; 27: 117-120.

Brenner M, Messing A. A new mutation in GFAP widens the spectrum of Alexander disease. Eur J Hum Genet 2015; 23: 1-2.

Cho W, Brenner M, Peters N, Messing A. Drug screening to identify suppressors of GFAP expression. Hum Mol Genet 2010; 19: 3169-3178.

Herndon RM, Rubinstein LJ, Freeman JM, Mathieson G. Light and electron microscopic observations on Rosenthal fibers in Alexander’s disease and in multiple sclerosis. J Neuropath Exp Neurol 1970; 29: 524-551.

van der Knaap MS, Naidu S, Breiter SN, Blaser S, Stroink H, Springer S et al. Alexander disease: diagnosis with MR imaging. Am J Neuroradiol 2001; 22: 541-542.

van der Knaap MS, Ramesh V, Schiffmann R, Blaser S, Kyllerman M, Gholkar A et al. Alexander disease: ventricular garlands and abnormalities of the medulla and spinal cord. Neurology 2006; 66: 494-498.

Kyllerman M, Rosengren L, Wiklund LM, Holmberg E. Increased levels of GFAP in the cerebrospinal fluid in three subtypes of genetically confirmed Alexander disease. Neuropediatrics 2005; 36: 319-323.

Li R, Johnson AB, Salomons G, Goldman JE, Naidu S, Quinlan R et al. Glial fibrillary acidic in infantile, juvenile, and adult forms of Alexander disease. Ann Neurol 2005; 57: 310-326.

Messing A, Goldman JE, Johnson AB, Brenner M. Alexander disease: new insights from genetics. J Neuropathol Exp Neurol 2001; 60: 563-573.

Messing A, Daniels CML, Hagermann TL. Strategies for treatment in Alexander’s Disease. Neurotherapeutics 2010; 7: 507-515.

Pekny T, Faiz M, Wilhelmsson U, Curtis MA, Matej R, Skalli O et al. Synemin is expressed in reactive astrocytes and Rosenthal fibers in Alexander disease. APMIS 2014; 122: 76-80.

Pekny M, Pekna M. Astrocyte reactivity and reactive astrogliosis: costs and benefits. Physiol Rev 2014; 94: 1077-1098.

Prust M, Wang J, Morizono H et al. GFAP mutations, age at onsey, and clinical subtypes in Alexander disease. Neurology; 2011; 77: 1287-1294.

Rodriguez D, Gauthier F, Bertini E, Bugiani M, Brenner M, N’guyen S et al. Infantile Alexander disease: spectrum of GFAP mutations and genotype-phenotype correlation. Am J Hum Genet 2001; 69: 1134-1140.

Sawaishi Y, Yano T, Takaku I, Takada G. Juvenile Alexander disease with a novel mutation in glial fibrillary acidic protein gene. Neurology 2002; 58: 1541-1543.

Schiffman R, Boespflug-Tanguy B. An update on the leukodystrophies. Curr Opin Neurol 2001; 14: 789-794.

Schmidt H, Kretzschmar B, Lingor P, Pauli S, Schramm P, Otto M et al. Acute onset of adult Alexander disease. J Neurol Sci 2013; 331: 152-154.

Schwankhaus JD, Parisi JE, Gulledge WR, Chin L, Currier RD. Hereditary adult-onset Alexander’s disease with palatal myoclonus, spastic paraparesis and cerebellar ataxia. Neurology 1995; 45: 2266-2271.

Staba MJ, Goldman S, Johnson FL, Huttenlocher PR. Allogenic bone marrow transplantation for Alexander disease. Bone Marrow Transplant 1997; 20: 247-249.

Yoshida T, Sasaki M, Yoshida M, Namekawa M, Okamoto Y, Tsujino S et al. Nationwide survey if Alexander disease in Japan and proposed new guidelines for diagnosis. J Neurol 2011; 258: 1998-2008.

Yoshida T, Nakagawa M. Clinical aspects and pathology of Alexander disease, and morphological and functional alteration of astrocytes induced by GFAP mutation. Neuropathology 2012; 32: 440-446.

Wada Y, Yanagihara C, Nishimura Y, Namekawa M. Familial adult-onset Alexander disease with a novel mutation (D78N) in the glial fibrillary acidic protein gene with unusual bilateral basal ganglia involvement. J Neurol Sci 2013; 331: 161-164.

Omvårdnad

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder. Ann-Kristin Ölund. Gothia Fortbildning, Stockholm 2011, www.gothiafortbildning.se . ISBN 978-91-7205-778-4.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: alexander disease

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116
Sökord: alexander disease

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net 
Sökord: alexander disease

Författare/granskare/redaktion

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är professor Bengt Hagberg, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.

Revideringen av materialet har gjorts av docent Mårten Kyllerman och docent Ingrid Olsson, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2015-10-21
Version: 6.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.