Innehåll
Publiceringsdatum: 2008-05-19
Version: 4.0
Alexanders sjukdom är en allvarlig fortskridande hjärnsjukdom som främst drabbar småbarn. Den vita substansen i hjärnan (myelinet) förändras genom en kraftig inlagring av proteiner i storhjärnans stödjeceller (gliacellerna) med en bildning av så kallade Rosenthalfibrer. Under lång tid har förekomsten av Rosenthalfibrer använts för att bekräfta diagnosen.
Sjukdomen beskrevs första gången 1949 av den nyzeeländske patologen William Stuart Alexander. I den internationella medicinska litteraturen finns ungefär 450 fall beskrivna.
De flesta med Alexanders sjukdom insjuknar i spädbarns- eller småbarnsåldern, men hos en del visar sig sjukdomen först mellan 5 och 14 års ålder. Det finns också en mycket sällsynt variant som ger symtom först i vuxen ålder. Den skiljer sig från de båda tidiga formerna och behandlas inte i detta material.
Hos spädbarn med Alexanders sjukdom påminner symtomen om en annan sjukdom, Canavans leukodystrofi, genom att båda leder till att barnen får ett förstorat huvudomfång. Ett separat informationsmaterial om Canavans leukodystrofi finns i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.
Sjukdomen är så sällsynt att några exakta siffror för förekomsten i de nordiska länderna inte kan anges. Under årens lopp har ett flertal barn diagnostiserats i Sverige.
Sjukdomen orsakas av en skada (mutation) i ett arvsanlag (gen). Genen har beteckningen GFAP (glial fibrillary acidic protein) och finns på den långa armen av kromosom 17. Mutationen gör att hjärnans stödjeceller, gliacellerna, fungerar sämre på grund av den kraftiga bildningen och inlagringen av ett äggviteämne med onormal struktur, ett surt neurofilamentärt protein, GFAP. Det leder till att gliacellerna inte klarar att stödja hjärnans nervceller och myelinet. Myelin är den vävnad som omger och isolerar alla nervtrådar.
Alexanders sjukdom uppkommer i de flesta fall som en nymutation, det vill säga felet i arvsmassan uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvt. Föräldrarna till ett barn med en nymutation har i princip ingen risk att på nytt få ett barn med syndromet. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig och personen riskerar att föra den skadade genen vidare till sina barn. Nedärvningsformen är dominant ärftlig, vilket innebär att risken för såväl söner som döttrar att ärva den skadade genen är 50 procent, men vanligtvis får personer med sjukdomen inte några egna barn.
I de mycket sällsynta fall där friska föräldrar fått mer än ett barn med sjukdomen handlar det sannolikt om en autosomalt recessivt nedärvd form (båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen och vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får sjukdomen). Det kan också bero på att en av föräldrarna i sina könskörtlar (gonader) har en blandning av celler med normala GFAP-gener och celler med den muterade GFAP-genen.
Av de personer med sjukdomen som DNA-undersökts har det hos de allra flesta varit möjligt att påvisa en mutation i GFAP-genen.
Vid spädbarns-småbarnsformen (den infantila formen) av Alexanders sjukdom insjuknar de flesta av barnen någon gång mellan sex månaders och två års ålder. Efter en normal första spädbarnsperiod kommer en ganska snabb tillbakagång i den allmänna utvecklingen. Muskelsvaghet tillkommer, samtidigt som huvudomfånget ökar mer än normalt. Dessutom tillstöter symtom i form av ryckningar, som beror på förhöjd muskelspänning (spastiska symtom), och en del barn får epilepsi. Karaktäristiskt för sjukdomen är att hjärnan förstoras (megalencefali). Det gör att barnen misstänks ha hydrocefalus (vattenskalle), men i själva verket är det hjärnan som förstoras och inte hålrummen inne i hjärnan, som vid hydrocefalus. Sjukdomen är fortskridande och ger en tilltagande muskelsvaghet med neurologiska avvikelser i form av balans- och koordinationsstörningar (ataxi) samt spasticitet. Barnen visar samtidigt tecken på en svår utvecklingsstörning. Många med spädbarns-småbarnsformen avlider före två års ålder.
Hos barn med ett senare insjuknande, i 5-14 årsåldern (den juvenila formen), visar sig sjukdomen vanligtvis med spastiska symtom, som snabbt tilltar. Efterhand kompliceras sjukdomen av att hjärnstammen påverkas med så kallad bulbär förlamning, som bland annat medför oförmåga att svälja. Ibland kan de bulbära symtomen med tilltagande heshet och svårigheter att svälja dominera redan i början av sjukdomen. Den intellektuella funktionen påverkas vanligtvis inte, utan de flesta har kvar en normal eller nästan normal intellektuell funktion. Flertalet av dem som insjuknar i den juvenila formen avlider före 30 års ålder, en del redan i tonåren.
Misstanke om sjukdomen uppstår vanligen vid megalencefali i kombination med de för sjukdomen typiska symtomen. Med hjälp av datortomografi (CT) eller magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan upptäcks megalencefali (för stor hjärna utan samtidig hydrocefalus).
Fram till de allra senaste åren har diagnosen bara säkert kunnat fastställas med hjälp av hjärnbiopsi. Det är numera också möjligt att fastställa diagnosen med DNA-analys av blodprov genom att påvisa mutationer i GFAP-genen. En enklare metod är att bestämma mängden GFAP i ett prov från ryggvätska. GFAP är kraftigt ökad vid alla former av Alexanders sjukdom hos barn.
När mutationen har identifierats hos ett sjukt barn är fosterdiagnostik möjlig vid en ny graviditet.
Det finns för närvarande inte någon behandling som kan bota sjukdomen eller hindra att den fortskrider, men forskning pågår. Behandlingen vid spädbarns- och småbarnsformen av sjukdomen ska inriktas på god och understödjande omvårdnad för att ge så god livskvalitet som möjligt. Familjen behöver tidigt få kontakt med den lokala barn- och ungdomshabiliteringen för att få stöd och hjälp från arbetsterapeut, kurator, logoped, psykolog, sjukgymnast och specialpedagog. För de barn som insjuknar i skolåldern behövs dessutom anpassningar i skolmiljön.
Vissa av symtomen, som ofrivilliga ryckningar, kan ibland lindras med olika mediciner. Epilepsin behandlas med mediciner. Om barnet i senare skeden av sjukdomen har svårt att svälja kan all näring eller näringstillskott ges via en operativt åstadkommen direktförbindelse mellan bukväggen och magsäcken, så kallad knapp eller PEG (= perkutan endoskopisk gastrostomi). Vid spädbarnsformen av sjukdomen har transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation, vardagligt oftast kallad ”benmärgstransplantation”) prövats men inte haft någon positiv effekt.
Efter att ha fått besked om att barnet har Alexanders sjukdom befinner sig många föräldrar i en känslomässig kris som gör det svårt att ta till sig ytterligare information om sjukdomen och det stöd som finns att få. Det är därför viktigt att informationen upprepas flera gånger, och att det vid senare tillfällen ägnas tid åt föräldrarnas frågor och funderingar. När barnet har en fortskridande sjukdom möts föräldrarna ständigt av nya motgångar och kan uppleva att nya svårigheter uppkommer så snart man klarat av de föregående. Den dagliga omsorgen, som gradvis blir tyngre, gör det också svårt att få tid och ork att tala om sina reaktioner inför förändringarna i barnets sjukdom. Alla föräldrar som befinner sig i denna situation ska erbjudas samtalsstöd av kurator eller psykolog inom barn- och ungdomshabiliteringen. Om och när föräldrarna så önskar bör de erbjudas hjälp att få kontakt med andra familjer som befinner sig i liknande situation.
Det är viktigt att komma ihåg att familjer med barn som har fortskridande sjukdomar har ett speciellt behov av hjälp med samordning av olika insatser. Det krävs också en fungerande avlösning, för att de ska få tillfälle till vila och tid att ägna sig åt barnets syskon.
Hela familjen behöver stöd och information. Syskon kan reagera med sorg, ilska och förvirring på det som händer med deras bror eller syster, och många går och bär på en rädsla att själva bli allvarligt sjuka. Syskonen behöver, precis som andra i omgivningen, en öppen och ärlig information om sjukdomen, som är anpassad efter deras åldrar. De kan också ha behov av att prata med någon utanför familjen om sina tankar, frågor och känslor.
--
Neurobiologisk kunskap om laboratoriediagnostik och bestämning av GFAP i ryggvätska finns vid Neurokemiska laboratoriet, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, 431 80 Mölndal, tel 031-343 10 00 (kontaktperson: docent Jan-Eric Månsson).
Särskilt kunnande om fortskridande hjärnsjukdomar hos barn finns hos barnneurologer på landets regionsjukhus. Längst erfarenhet finns vid den Neurometabola gruppen, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg (docent Niklas Darin och docent Mårten Kyllerman, tel 031-343 40 00).
--
FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, besöksadress Gävlegatan 18B, postadress Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, internetadress www.fub.se
United Leukodystrophy Foundation (ULF) i USA, 2304 Highland Drive, Sycamore, Illinois 60178, USA, e-post ulf@tbcnet.com, internetadress www.ulf.org
CLIMB (Children living with inherited metabolic diseases), Climb Building, 176 Nantwich Road, Crewe, CW2 6BG, Storbritannien, e-post info.svcs@climb.org.uk, internetadress www.climb.org.uk
--
Forskningssamarbete finns med kliniskt genetiska laboratorier, bland annat i Amsterdam (Marjo van der Knaap och Gajja Salomons).
Informationsfoldern Alexanders sjukdom (artikelnr 2000-126-1113), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens beställningsservice, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.
Information på engelska finns på United Leukodystrophy Foundation’s hemsida www.ulf.org liksom på CLIMB’s hemsida www.climb.org.uk (se under rubriken Handikapporganisation).
Alexander WS. Progressive fibrinoid degeneration of the fibrillary astocytes associated with mental retardation in a hydrocephalic infant. Brain 1949; 72: 373-381.
Herndon RM, Rubinstein LJ, Freeman JM, Mathieson G. Light and electron microscopic observations on Rosenthal fibers in Alexander’s disease and in multiple sclerosis. J Neuropath Exp Neurol 1970; 29: 524-551.
van der Knaap MS, Naidu S, Breiter SN, Blaser S, Stroink H, Springer S et al. Alexander disease: diagnosis with MR imaging. Am J Neuroradiol 2001; 22: 541-542.
van der Knaap MS, Ramesh V, Schiffmann R, Blaser S, Kyllerman M, Gholkar A et al. Alexander disease: ventricular garlands and abnormalities of the medulla and spinal cord. Neurology 2006; 66: 494-498.
Kyllerman M, Rosengren L, Wiklund LM, Holmberg E. Increased levels of GFAP in the cerebrospinal fluid in three subtypes of genetically confirmed Alexander disease. Neuropediatrics 2005; 36: 319-323.
Li R, Johnson AB, Salomons G, Goldman JE, Naidu S, Quinlan R et al. Glial fibrillary acidic in infantile, juvenile, and adult forms of Alexander disease. Ann Neurol 2005; 57: 310-326.
Messing A, Goldman JE, Johnson AB, Brenner M. Alexander disease: new insights from genetics. J Neuropathol Exp Neurol 2001; 60: 563-573.
Rodriguez D, Gauthier F, Bertini E, Bugiani M, Brenner M, N’guyen S et al. Infantile Alexander disease: spectrum of GFAP mutations and genotype-phenotype correlation. Am J Hum Genet 2001; 69: 1134-1140.
Sawaishi Y, Yano T, Takaku I, Takada G. Juvenile Alexander disease with a novel mutation in glial fibrillary acidic protein gene. Neurology 2002; 58: 1541-1543.
Schiffman R, Boespflug-Tanguy B. An update on the leukodystrophies. Curr Opin Neurol 2001; 14: 789-794.
Schwankhaus JD, Parisi JE, Gulledge WR, Chin L, Currier RD. Hereditary adult-onset Alexander’s disease with palatal myoclonus, spastic paraparesis and cerebellar ataxia. Neurology 1995; 45: 2266-2271.
Staba MJ, Goldman S, Johnson FL, Huttenlocher PR. Allogenic bone marrow transplantation for Alexander disease. Bone Marrow Transplant 1997; 20: 247-249.
Omvårdnad
Det är nu som räknas. Handbok i medicinsk omvårdnad av barn och ungdomar med svåra flerfunktionshinder. Red. Ölund AK, Westerberg B, Larsson C. Förlagshuset Gothia, Stockholm 2003. Finns som pdf på internetadress www.lul.se/hoh/detarnu
OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man),
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
sökord: alexander disease
GeneReviews (University of Washington), www.genetests.org (klicka på GeneReviews)
sökord: alexander disease
Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.
Den medicinska expert som skrivit underlaget är professor Bengt Hagberg, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.
Revideringen av materialet har gjorts av docent Mårten Kyllerman, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.
En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.
Publiceringsdatum: 2008-05-19
Version: 4.0
För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, fax 031-786 55 91,
e-post ovanligadiagnoser@gu.se.
