-
Diagnos:
Alexanders sjukdom
-
Synonymer:
Innehåll
Publiceringsdatum: 2011-12-30
Version: 5.0
Alexanders sjukdom är en allvarlig fortskridande hjärnsjukdom som främst drabbar småbarn. Den vita substansen i hjärnan (myelinet) förändras genom en kraftig inlagring av proteiner i storhjärnans stödjeceller (gliacellerna) som gör att det bildas så kallade Rosenthalfibrer. Under lång tid har förekomsten av Rosenthalfibrer använts för att bekräfta diagnosen.
Sjukdomen beskrevs första gången 1949 av den nyzeeländske patologen William Stuart Alexander.
De flesta med Alexanders sjukdom insjuknar i spädbarns- eller småbarnsåldern (infantil form), men hos en del visar sig sjukdomen mellan fem och 14 års ålder (juvenil form). Det finns också en mycket sällsynt variant som ger symtom i vuxen ålder (adult form). Den skiljer sig från de båda tidiga formerna och behandlas inte i detta material.
Hos spädbarn med Alexanders sjukdom påminner symtomen om en annan sjukdom, Canavans leukodystrofi, genom att båda leder till att barnen får ett förstorat huvudomfång. Ett särskilt informationsmaterial om Canavans leukodystrofi finns i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.
Sjukdomen är så sällsynt att några exakta siffror för förekomsten i de nordiska länderna inte kan anges. Under årens lopp har ett flertal barn diagnostiserats i Sverige.
Sjukdomen orsakas av en förändring (mutation) i ett arvsanlag (gen). Genen har beteckningen GFAP (glial fibrillary acidic protein) och finns på den långa armen av kromosom 17 (17q21.31). Mutationen gör att hjärnans stödjeceller, gliacellerna, fungerar sämre på grund av den kraftiga bildningen och inlagringen av ett protein med onormal struktur, ett surt neurofilamentärt protein, GFAP. Det leder till att gliacellerna inte klarar att stödja hjärnans nervceller och myelin. Myelin är den vävnad som omger och isolerar alla nervtrådar.
Nedärvningsmönstret för Alexanders sjukdom är autosomalt dominant.
Sjukdomen uppkommer i de flesta fall som en nymutation, det vill säga felet i arvsmassan uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvt. Föräldrarna till ett barn med en nymutation har i princip ingen risk att på nytt få ett barn med syndromet. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig och personen riskerar att föra den skadade genen vidare till sina barn. Personer med den infantila och juvenila formen får dock inte några egna barn.
I de mycket sällsynta fall där friska föräldrar fått mer än ett barn med sjukdomen handlar det sannolikt om en autosomalt recessivt nedärvd form (båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen och vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att få ett barn med sjukdomen). Det kan också bero på att en av föräldrarna i sina könskörtlar (gonader) har en blandning av celler med normala GFAP-gener och celler med den muterade GFAP-genen.
Vid spädbarns-småbarnsformen (den infantila formen) av Alexanders sjukdom insjuknar de flesta av barnen någon gång mellan sex månaders och två års ålder. Efter en normal första spädbarnsperiod kommer en ganska snabb tillbakagång i den allmänna utvecklingen. Muskelsvaghet tillkommer, samtidigt som huvudomfånget ökar mer än normalt. Dessutom tillstöter symtom i form av ryckningar som beror på förhöjd muskelspänning (spastiska symtom), och en del barn får epilepsi. Karaktäristiskt för sjukdomen är att hjärnan förstoras (megalencefali). Det gör att barnen misstänks ha hydrocefalus, men i själva verket är det hjärnan som förstoras och inte hålrummen inne i hjärnan, som vid hydrocefalus. Sjukdomen är fortskridande och ger en tilltagande muskelsvaghet med neurologiska avvikelser i form av balans- och koordinationsstörning (ataxi) samt spasticitet. Barnen visar samtidigt tecken på en svår utvecklingsstörning. Många med spädbarns-småbarnsformen avlider före två års ålder.
Hos barn med ett senare insjuknande, i 5 till 14-årsåldern (den juvenila formen), visar sig sjukdomen vanligtvis med spastiska symtom, som snabbt tilltar. Efterhand kompliceras sjukdomen av att hjärnstammen påverkas med så kallad bulbär förlamning, som bland annat medför oförmåga att svälja. Ibland kan de bulbära symtomen, med tilltagande heshet och svårigheter att svälja, dominera redan i början av sjukdomen. Den intellektuella funktionen påverkas vanligtvis inte, utan de flesta har kvar en normal eller nästan normal intellektuell funktion. Flertalet av dem som insjuknar i den juvenila formen avlider före 30 års ålder, en del redan i tonåren.
Misstanke om sjukdomen uppstår vanligen vid megalencefali (för stor hjärna utan samtidig hydrocefalus) i kombination med de för sjukdomen typiska symtomen. Med hjälp av datortomografi (CT) eller magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan upptäcks megalencefali.
Diagnosen fastställs med DNA-analys av blodprov genom att mutationer i GFAP-genen påvisas. En enklare metod är att bestämma mängden GFAP i ett prov från ryggvätska. GFAP är kraftigt ökad vid alla former av Alexanders sjukdom hos barn.
I samband med att diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information.
Det finns ännu inte någon behandling som kan bota sjukdomen eller hindra att den fortskrider, utan insatserna inriktas på att behandla de olika symtomen och ge god omvårdnad. Vid spädbarns- och småbarnsformen av sjukdomen har transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation, vardagligt oftast kallad benmärgstransplantation) prövats men inte haft någon positiv effekt.
I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att det finns ett team bestående av behandlande läkare, sjuksköterska, psykolog och kurator som kan ge stöd. Behandlingen vid spädbarns- och småbarnsformen inriktas på god och understödjande omvårdnad för att ge så god livskvalitet som möjligt. Den sker vanligen bäst på hemortens barnklinik med ett och samma personalteam, inom habiliteringen eller i sjukhusansluten hemsjukvård. Föräldrarna kan behöva kontakt med en dietist och en logoped, eftersom barnen kan ha svårt att få i sig mat. På de större sjukhusen finns specialistteam (dysfagi- och nutritionsteam). Näring eller näringstillskott kan ges med sondmatning genom näsan eller via en operativt åstadkommen direktförbindelse mellan bukväggen och magsäcken, så kallad knapp eller PEG (= perkutan endoskopisk gastrostomi). Vissa av symtomen, som ofrivilliga ryckningar, kan ibland lindras med olika mediciner. Epilepsin behandlas med mediciner. Det är viktigt att komma ihåg att familjer som har barn med snabbt fortskridande sjukdomar har ett speciellt behov av hjälp med samordning av olika insatser.
Eftersom många av barnen med spädbarns-småbarnsformen är svårt sjuka blir det ibland aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra anhöriga och personal med olika kompetens.
Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att föräldrar och syskon får det psykologiska och sociala stöd som behövs i detta skede.
Vid den juvenila formen behöver familjen kontakt med ett habiliteringsteam i vilket det ingår yrkeskategorier som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling.
Habiliteringsteamet svarar för stöd och behandling inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Förutom olika insatser till barnet/den unge kan även föräldrar och syskon få stöd.
Habiliteringsinsatserna planeras utifrån de behov som finns. De varierar över tid men sker alltid i nära samverkan med de personer som finns i barnets/den unges nätverk.
Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad ska erbjudas och ges fortlöpande under uppväxten.
Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. En fungerande avlösning i form av till exempel personlig assistans, en kontaktfamilj eller ett korttidsboende är exempel på sådana insatser.
--
Neurobiologisk kunskap om laboratoriediagnostik och bestämning av GFAP i ryggvätska finns vid neurokemiska laboratoriet, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, 431 80 Mölndal, tel 031-343 10 00 (kontaktperson: professor Jan-Eric Månsson).
Särskilt kunnande om fortskridande hjärnsjukdomar hos barn finns hos barnneurologer på landets regionsjukhus. Längst erfarenhet finns vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg (docent Niklas Darin och docent Mårten Kyllerman, tel 031-343 40 00).
--
FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, besöksadress Gävlegatan 18B, postadress Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, www.fub.se
I USA finns United Leukodystrophy Foundation (ULF), e-post office@ulf.org, www.ulf.org.
I Storbritannien finns CLIMB (Children living with inherited metabolic diseases), e-post info@climb.org.uk, www.climb.org.uk.
--
Forskningssamarbete, främst vad gäller klinisk och kliniskt genetisk diagnostik, finns med kliniskt genetiska laboratorier, bland annat i Amsterdam (Marjo van der Knaap och Gajja Salomons), Nederländerna.
Informationsfoldern Alexanders sjukdom (artikelnr 2000-126-1113), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.
Information på engelska finns på United Leukodystrophy Foundation’s hemsida www.ulf.org.
Alexander WS. Progressive fibrinoid degeneration of the fibrillary astocytes associated with mental retardation in a hydrocephalic infant. Brain 1949; 72: 373-381.
Herndon RM, Rubinstein LJ, Freeman JM, Mathieson G. Light and electron microscopic observations on Rosenthal fibers in Alexander’s disease and in multiple sclerosis. J Neuropath Exp Neurol 1970; 29: 524-551.
van der Knaap MS, Naidu S, Breiter SN, Blaser S, Stroink H, Springer S et al. Alexander disease: diagnosis with MR imaging. Am J Neuroradiol 2001; 22: 541-542.
van der Knaap MS, Ramesh V, Schiffmann R, Blaser S, Kyllerman M, Gholkar A et al. Alexander disease: ventricular garlands and abnormalities of the medulla and spinal cord. Neurology 2006; 66: 494-498.
Kyllerman M, Rosengren L, Wiklund LM, Holmberg E. Increased levels of GFAP in the cerebrospinal fluid in three subtypes of genetically confirmed Alexander disease. Neuropediatrics 2005; 36: 319-323.
Li R, Johnson AB, Salomons G, Goldman JE, Naidu S, Quinlan R et al. Glial fibrillary acidic in infantile, juvenile, and adult forms of Alexander disease. Ann Neurol 2005; 57: 310-326.
Messing A, Goldman JE, Johnson AB, Brenner M. Alexander disease: new insights from genetics. J Neuropathol Exp Neurol 2001; 60: 563-573.
Rodriguez D, Gauthier F, Bertini E, Bugiani M, Brenner M, N’guyen S et al. Infantile Alexander disease: spectrum of GFAP mutations and genotype-phenotype correlation. Am J Hum Genet 2001; 69: 1134-1140.
Sawaishi Y, Yano T, Takaku I, Takada G. Juvenile Alexander disease with a novel mutation in glial fibrillary acidic protein gene. Neurology 2002; 58: 1541-1543.
Schiffman R, Boespflug-Tanguy B. An update on the leukodystrophies. Curr Opin Neurol 2001; 14: 789-794.
Schwankhaus JD, Parisi JE, Gulledge WR, Chin L, Currier RD. Hereditary adult-onset Alexander’s disease with palatal myoclonus, spastic paraparesis and cerebellar ataxia. Neurology 1995; 45: 2266-2271.
Staba MJ, Goldman S, Johnson FL, Huttenlocher PR. Allogenic bone marrow transplantation for Alexander disease. Bone Marrow Transplant 1997; 20: 247-249.
Omvårdnad
Det är nu som räknas. Handbok i medicinsk omvårdnad av barn och ungdomar med svåra flerfunktionshinder. Red. Ölund AK, Westerberg B, Larsson C. Förlagshuset Gothia, Stockholm 2003. Finns som pdf på internetadress www.lul.se/hoh/detarnu.
OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: alexander disease
GeneReviews (University of Washington), www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: alexander disease
Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.
Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är professor Bengt Hagberg, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.
Revideringarna av materialet har gjorts av docent Mårten Kyllerman, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.
En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.
Publiceringsdatum: 2011-12-30
Version: 5.0
För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.