/
/

Adrenoleukodystrofi och Adrenomyeloneuropati

  • Diagnos: Adrenoleukodystrofi och Adrenomyeloneuropati
  • Synonymer: ALD, AMN

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-04-30
Version: 5.0

ICD-10

E71.3D

Sjukdom/skada/diagnos

Adrenoleukodystrofi (ALD) och adrenomyeloneuropati (AMN) är två varianter av en fortskridande sjukdom som drabbar både centrala och perifera nervsystemet. De ingår i gruppen peroxisomala sjukdomar. Adrenoleukodystrofi är den klassiska och svåraste formen, som ger symtom tidigt och bara förekommer hos pojkar. Adrenomyeloneuropati har ett långsammare förlopp och kan ibland förekomma i en lindrig form även hos kvinnor.

Sjukdomen beskrevs första gången 1923 av de tyska läkarna Ernst Siemerling och Hans Gerard Creutzfeldt, båda neurologer och psykiater. Den amerikanske barnneurologen Michael Blaw införde 1971 begreppet adrenoleukodystrofi. Adreno syftar på binjurarna, leuko betyder vit och avser den vita substansen (myelinet) i nervsystemet och dystrofi betyder förtvining.

Förekomst

Det finns för närvarande inga säkra uppgifter om förekomsten av adrenoleukodystrofi eller adrenomyeloneuropati i Sverige, men man känner till några tiotal pojkar och män med sjukdomen. Rapporter i internationell litteratur anger att mellan 2 och 5 pojkar per 100 000 bär på anlag för att utveckla sjukdomen i någon av dess olika former. Hur många kvinnor det finns med lindrigare symtom är okänt.

Orsak till sjukdomen/skadan

Sjukdomen beror på en förändring (mutation) i arvsanlaget (genen) ABCD1 på X-kromosomen (Xq28). ABCD1 styr bildningen av (kodar för) ett protein benämnt ATP-binding cassette subfamily D member 1 eller ibland kallat adrenoleukodystrofiprotein (ALDP).

Långa fettsyrekedjor (VLCFA; very long chain fatty acids) ingår normalt som komponenter i cellernas olika membran. Nedbrytningen av dem äger rum i peroxisomerna (små strukturer i cellerna) med hjälp av enzymet VLCFA-CoA-syntetas. Vid adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati fungerar inte proteinet ALDP, som ska transportera enzymet genom peroxisomens membran. Därför kan inte de långa fettsyrekedjorna brytas ned till kortare kedjor utan ansamlas i stället inne i cellerna, som då skadas.

VLCFA förekommer framför allt i myelin, den vita substans som omger, stödjer och isolerar de nervtrådar (axoner) vilka utgår från nervcellerna i hjärnan och ryggmärgen (centrala nervsystemet), samt i nerverna från sinnesorgan och till muskler (perifera nervsystemet). Myelin är en dynamisk vävnad som bildas, bryts ner och återbildas. En förhöjd nivå av VLCFA gör att myelinet får en annan sammansättning och blir mer instabilt, varvid skador uppkommer. Det blir då en förlust av myelin runt nervtrådarna (demyelinisering) som dels gör att nervledningen mellan olika nervceller fungerar dåligt, dels gör att nervcellernas ytstrukturer exponeras för kroppens immunsystem. Samtidigt frigörs substanser från skadade celler, däribland tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) och andra proteiner som fungerar som budbärare mellan immunsystemets olika celler (cytokiner). Det uppstår då en immunologisk reaktion med ökad inflammatorisk aktivitet i hjärnan, framför allt runt blodkärlen.

De olika sjukdomsformerna har olika grad av inflammatorisk aktivitet i hjärnan. Vid den klassiska barndomsformen av adrenoleukodystrofi, som visar sig hos pojkar, vanligen mellan fyra och åtta års ålder, är det inflammatoriska inslaget mest uttalat, medan det vid adrenomyeloneuropati, den mer långsamt fortskridande formen hos vuxna, finns mycket lite tecken på inflammation.

Upplagring av långa fettsyrekedjor sker också i andra organ och ger skador i till exempel binjurarna, med otillräcklig hormonproduktion som följd. Sjukdomssymtom uppstår därför från både nervsystemet och binjurarna.

Ärftlighet

Sjukdomen orsakas av en muterad gen (förändrat arvsanlag) belägen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har normalt en X-kromosom (och en Y-kromosom), medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer därför som regel endast hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen. Söner till kvinnliga bärare av en muterad gen löper 50 procents risk att ärva sjukdomen, och döttrar löper samma risk att bli friska bärare av en muterad gen. En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från anlagsbärande kvinna

De olika sjukdomsformer som beskrivs i texten kan förekomma i samma familj. Det beror sannolikt på att det också finns en eller flera andra förändrade gener med icke könsbunden nedärvning. Detta är ännu inte helt klarlagt.

Adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati kan också (hos ungefär 7 procent) uppkomma som en nymutation (en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvd från någon av föräldrarna). Föräldrar till ett barn med en nymutation har därför låg risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig, och som vuxen riskerar hon/han att föra den muterade genen vidare till sina barn.

Symtom

Sjukdomen kan visa sig i många olika former, också inom samma familj. Den brukar delas in efter hur tidigt symtomen kommer. Vid vilken ålder sjukdomen kommer att visa sig eller hur svårighetsgraden kommer att bli kan inte förutsägas utifrån hur mutationen ser ut eller graden av förändring av VLCFA.

Hos cirka en tredjedel utvecklas den svåra, klassiska formen av adrenoleukodystrofi, som bara förekommer hos pojkar. Efter att ha utvecklats helt normalt insjuknar pojkarna mellan 4 och 8 års ålder. De får personlighetsförändringar och svårigheter med koncentration, minne och inlärning samt störningar i förmågan att uppfatta syn- och hörselintryck. Pojkarna kan också få omotiverade aggressionsutbrott eller vara onormalt passiva. Inom ett par år tillkommer tilltagande förlamningar, tal- och språksvårigheter samt epileptiska kramper.

Bristande kortisolproduktion i binjurebarken (Addisons sjukdom) är mycket vanligt och ger symtom som onormal trötthet, svaghet i muskulaturen, illamående, kräkningar och ökad pigmentering av huden. Bristen på kortisol kan vara direkt livshotande i situationer som innebär en ökad belastning för kroppen, till exempel infektioner, operationer och olycksfall. I Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns ett separat informationsmaterial om Addisons sjukdom (länk). De flesta med den klassiska formen lever bara några år efter insjuknandet.

Cirka 5 procent av pojkarna får en ungdomsform (juvenil form) av adrenoleukodystrofi, som ger symtom mellan 10 och 20 års ålder, och cirka 5-10 procent en vuxenform (adult form) som visar sig hos män över 20 års ålder. Symtomen liknar dem vid den klassiska formen, men sjukdomen fortskrider långsammare.

Mellan 40 och 45 procent av männen får en annan och lindrigare form av sjukdomen, adrenomyeloneuropati, som börjar senare. De insjuknar i allmänhet vid 25 till 35 års ålder med gångsvårigheter, stelhet, ökad muskelspänning (spasticitet) och nedsatt djupkänsel i benen. Andra symtom är svårigheter att hålla urin och avföring samt impotens. Ibland påverkas också beteendet, med till exempel depressiva symtom, men intellektet i övrigt påverkas inte. Sjukdomsförloppet är mycket långsammare än vid den klassiska formen och drabbar i huvudsak ryggmärgen och de perifera nerverna. Med tiden kan funktionsnedsättningen bli så uttalad att man får gångsvårigheter. Bristande binjurebarksfunktion är vanligt förekommande (hos 70 procent) och ibland det första symtomet på sjukdomen.

Knappt hälften av alla män med adrenomyeloneuropati får med tiden påverkan på hjärnan i form av förändringar som går att se vid magnetkameraundersökning. Hos 10-20 procent uppstår fortskridande symtom som liknar dem vid ungdoms- och vuxenformen av adrenoleukodystrofi, men symtomen visar sig senare i förloppet som en långsamt fortskridande demensliknande sjukdom.

Hos en liten andel (10 procent) visar sig sjukdomen enbart som en binjurebarkssvikt utan neurologiska skador. Detta är vanligast hos barn och kan ge symtom som ökad pigmentering av huden, kräkningar, muskelsvaghet och medvetandepåverkan. En del av dessa pojkar/män får senare i livet symtom på att ryggmärgen är påverkad.

Cirka en tiondel av pojkarna/männen med höga nivåer av långa fettsyrekedjor har troligen inga symtom alls och förblir friska. Detta är en osäker siffra, eftersom det behövs en mycket lång observationstid innan man kan vara säker på att sjukdomen inte ska visa sig. De män som har höga nivåer av långkedjiga fettsyror utan att ha några symtom har hittills främst diagnostiserats i samband med släktundersökningar.

Kvinnor som är bärare av den förändrade genen utvecklar med tiden ofta symtom som tyder på att nerver och ryggmärg är påverkade. Efter 40 års förekommer lindriga eller måttliga neurologiska symtom hos cirka 20 procent. Flertalet (cirka 90 procent) har symtom efter 60 års ålder. Symtomen kan vara lätta gångsvårigheter och känselnedsättning i benen, men mycket sällan binjurebarkssvikt. Symtomen kan lätt feltolkas som multipel skleros (MS), annan ryggmärgssjukdom (myelopati) eller en nervskada utanför centrala nervsystemet (perifer neuropati) av annan orsak.

Diagnostik

Symtom på fortskridande skada på centrala och/eller perifera nervsystemet i kombination med binjurebarkssvikt gör att sjukdomen ska misstänkas. En tidig diagnos är mycket viktig ur behandlingssynpunkt.

Diagnosen baseras på förhöjd halt av långa fettsyrekedjor (VLCFA) i blodprov. Kvinnliga bärare av den förändrade genen har vanligen lätt förhöjda VLCFA-halter.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys. I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Med magnetkameraundersökningar går det att upptäcka förändringar i den vita substansen i hjärnan (demyelinisering). Begynnande intellektuella svårigheter kan upptäckas med neuropsykologiska tester. Demyelinisering inom nervsystemet kan också påvisas med hjälp av neurofysiologiska tester.

Om en pojke har en förhöjd halt av VLCFA men saknar neurologiska symtom går det, med nuvarande kunskap, inte att förutsäga vilken sjukdomsform han kommer att utveckla eller om han kommer att förbli frisk. Det är då mycket viktigt med upprepade magnetkameraundersökningar samt med neuropsykologiska bedömningar, för att kontrollera om hjärnan börjar bli påverkad.

Behandling/åtgärder

Den enda botande behandling som hittills fungerat är transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation, vardagligt oftast kallad benmärgstransplantation) i ett mycket tidigt skede av sjukdomen, innan tydliga symtom har visat sig. När diagnosen ställs har pojkarna vanligen redan symtom, och det är då oftast för sent att utföra en transplantation. De som kan bli botade med en stamcellstransplantation är oftast yngre bröder till pojkar med sjukdomen som också bär på mutationen. De yngre bröderna kan ha begynnande tecken på förändringar i hjärnan som syns vid magnetkameraundersökning men har ännu inte fått några symtom. Se mer information om hematopoetisk stamcellstransplantation längre ner i texten.

Den binjurebarkssvikt som vanligen finns måste kontrolleras noggrant och behandlas med kortison. Vid till exempel akuta infektioner, kirurgiska ingrepp, olycksfall och liknande måste kortisoltillförseln ökas. Detta är viktigt att känna till inför en eventuell narkos, som måste föregås av nödvändig medicinering.

Övriga insatser görs för att behandla och lindra symtomen samt kompensera för funktionsnedsättningar.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Benmärgen finns i hålrummen inuti kroppens ben. Alla våra blodkroppar bildas från så kallade stamceller i benmärgen. Stamcellerna utvecklas till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar av olika slag (inklusive lymfocyter) samt blodplättar (trombocyter). Med en benmärgstransplantation finns möjlighet att ersätta den sjukes benmärg med benmärg från en frisk person. Själva ingreppet är ganska enkelt, men förberedelser, eftervård och risker med behandlingen gör det till en mycket krävande procedur.

För att kunna utföra en stamcellstransplantation måste det finnas en givare vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska de vara helt identiska. Anlagen till vävnadstypen ärvs från föräldrarna, och varje barn har 25 procents chans att ha samma vävnadstyp som sitt sjuka syskon. Det allra bästa är därför att transplantera stamceller från ett friskt syskon. Om denna möjlighet inte finns kan man genom nationella och internationella register över frivilliga stamcellsdonatorer söka efter en passande donator. Tobiasregistret i Sverige har cirka 40 000 registrerade givare, och totalt i de olika registren i världen finns mer än 20 miljoner givare förtecknade.

De senaste decennierna har det också skapats donatorsbanker för navelsträngsblod, vilket alltmer används vid transplantationer på barn med metabola sjukdomar. De nyföddas blod är ovanligt rikt på blodstamceller. Den lilla rest av blod som finns i navelsträngen efter att ett friskt nyfött barn har avnavlats kan därför frysas in och sparas för att senare användas vid en transplantation.

Inför stamcellstransplantationen krävs förberedelser både för att skapa plats för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste och för att se till att de givna cellerna inte startar en avstötningsreaktion riktad mot det sjuka barnet. Förberedelserna innebär att det barn som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cellgifter, vilka slår ut immunförsvaret och skadar slemhinnornas funktion som barriär mot omvärlden. Risken för allvarliga infektioner ökar, och barnet måste därför hållas isolerat under flera veckor, ibland upp till månader, efter transplantationen.

Vid en blodstamcellstransplantation sugs benmärg upp från höftbenet på givaren och samlas i en behållare. Märgen ges sedan till mottagaren i dropp direkt i ett blodkärl, ungefär som vid en blodtransfusion. Enstaka stamceller finns också i vårt blod, och i dag finns teknik att plocka ut dessa celler. Även blodstamceller från fryst navelsträngsblod ges på samma sätt. När blodstamceller, oavsett källan, väl har getts och finns inuti patienten, letar stamcellerna själva upp märgrummen hos mottagaren (i benen på olika ställen i kroppen), där de växer till och bildar ett nytt immunförsvar.

Annan behandling

Genom åren har det också använts andra metoder för att behandla sjukdomen. Ett sätt har varit att försöka minska halten av de skadliga långa fettsyrekedjorna i kroppen, genom till exempel diet, fettsänkande läkemedel (statiner) eller genom att inta en särskild olja kallad Lorenzos olja. Vid behandling med Lorenzos olja, glyceroltrierukat (GTE) och glyceroltrioleat (GTO) normaliseras nivåerna i blodet av de långa fettsyrekedjorna inom några veckor hos de flesta, men detta påverkar ändå inte sjukdomsförloppet hos ett barn med tydliga neurologiska symtom. Däremot har man inte kunnat utsesluta att Lorenzos olja kan förskjuta sjukdomsstarten hos pojkar som har mutationen men ännu inte fått symtom. Oljan rekommenderas därför till dem i väntan på hematopoetisk stamcellstransplantation. Den har sannolikt också effekt vid adrenomyeloneuropati, liksom hos kvinnliga anlagsbärare med neurologiska symtom. Så länge man inte känner till någon bättre behandling rekommenderas därför oljan också i dessa fall.

En annan behandlingsmetod är att försöka påverka den inflammatoriska reaktionen i hjärnan med till exempel immunglobulin eller genom att avlägsna antikroppar med plasmabyte (plasmaferes). Olika cellgifter, kortison, betainterferon och talidomid har också prövats. Någon säker effekt av dessa behandlingar har dock inte kunnat påvisas.

Symtomen behandlas på olika sätt. Spasticitet kan behandlas med läkemedel som minskar den förhöjda muskelspänningen. Det är viktigt att ge smärtlindring tillräckligt ofta och i tillräckliga mängder om barnet har ont. Extra näringstillförsel kan behövas redan i ett tidigt skede av sjukdomen. Vid svårigheter att svälja eller att behålla maten kan all näring eller näringstillskott ges direkt till magsäcken med hjälp av sondmatning eller via en så kallad knapp (PEG, perkutan endoskopisk gastrostomi; operativt åstadkommen förbindelse till magsäcken via bukväggen).

Om pojkarna får olika psykiska symtom, som ångest eller depression, är det av största vikt med ett psykologiskt och pedagogiskt omhändertagande, till exempel psykologhjälp och i vissa fall medicinering. För att motverka felställningar (kontrakturer) och spasticitet behövs stöd av en sjukgymnast.

Palliativ vård

De svåraste fallen av adrenoleukodystrofi är dödliga under barn- eller ungdomstiden. Det gör att det ibland blir aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra anhöriga och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset eller hospis. Det är mycket viktigt att föräldrarnas behov av fortlöpande psykologiskt stöd tillgodoses och vid behov fortsätter även efter att barnet avlidit.

Behandling vid adrenomyeloneuropati (vuxna)

Vid adrenomyeloneuropati kan behandling med Lorenzos olja möjligen ha viss effekt och rekommeneras därför ibland. Enstaka personer med adrenomyeloneuropati har genomgått hematopoetisk stamscellstransplantation, men det finns ännu ingen långtidsutvärdering.

Binjurebarkssvikt, som är vanligt, måste kontrolleras noggrant och behandlas med kortisol. Kortisoltillförseln måste ökas vid akuta infektioner, kirurgiska ingrepp, olycksfall och liknande. Detta är också viktigt att känna till en eventuell binjurebarkssvikt inför en narkos, eftersom narkosen måste föregås av nödvändig medicinering.

Om spasticiteten ger upphov till funktionsnedsättning kan den behandlas med bland annat läkemedel.

Även urininkontinens och impotens kan behandlas med läkemedel.

Habiliteringsinsatser

Barn och ungdomar som utvecklar komplikationer från nervsystemet behöver tidigt habiliteringsinsatser. I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stödet och behandlingen sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Föräldrar, syskon och andra anhöriga kan också få stöd.

Insatserna planeras utifrån barnets och familjens behov, varierar över tid och sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk. Omgivningen behöver ofta anpassas för att kompensera för funktionsnedsättningarna. Beroende på var i sjukdomsförloppet pojkarna är behövs motorisk träning och insatser för att motverka felställningar. Det är viktigt att vara medveten om sjukdomens fortskridande förlopp så att hjälpmedel beställs i god tid.

Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad ska erbjudas och ges fortlöpande under uppväxten. Pojkar med adrenoleukodystrofi har erfarenheter och minnen av ett liv före sjukdomen, vilket bland annat gör att språkförståelsen och associationsförmågan kan vara bevarad och till och med utvecklas trots att sjukdomen framskridit. I kommunikationen med pojkar med sjukdomen är det också bra att känna till att deras svar ofta kommer efter en fördröjning. Att arbeta med alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) kan göra det möjligt för barnet att uttrycka vad det vill och känner. Föräldrarna är oftast de som bäst förstår sitt barns signaler och därför blir barnets tolk i olika sammanhang.

För att underlätta vardagslivet kan kommunen erbjuda stöd i olika former. Exempel på sådant stöd är avlösning och personlig assistans. Personlig assistans kan innebära ökad delaktighet och ett aktivt liv när man har ett omfattande funktionsnedsättning.

Hela familjen behöver fortlöpande stöd och information. Syskon till sjuka barn behöver en åldersanpassad information om sjukdomen, och de kan ha behov av att prata med någon utanför familjen om sina tankar, frågor och känslor.

Personer i vuxen ålder med sjukdomen behöver kontakt med en specialist inom neurologi samt psykologiskt och socialt stöd.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Om diagnosen är oklar eller vid symtom på att sjukdomen framskrider anlitas regionklinikens barnneurolog. Vuxna personer med adrenomyeloneuropati utreds på en neurologisk klinik. Laboratoriemässig bestämning av långa fettsyrekedjor i plasma görs vid Neurokemiska laboratoriet, Sahlgrenska universitetssjukhuset/Mölndal, samt vid Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset, Solna.

Stamcellstransplantationer utförs på transplantationsavdelningarna vid Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge i Stockholm, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, Universitetssjukhuset i Lund och Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Resurspersoner

Specialintresse för dessa sjukdomar finns vid Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge. Kontaktpersoner för teamet är överläkare Karin Naess, Astrid Lindgrens Barnsjukhus/Karolinska Universitetssjukhuset, och docent Göran Solders, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00.

Docent Mårten Kyllerman, docent Niklas Darin och professor Paul Uvebrant, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.

Överläkare Lars Palm, Barn- och ungdomscentrum, Skånes universitetssjukhus , 205 02 Malmö, tel 040-33 10 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. Verksamheten vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt de behov som barn och ungdomar med sällsynta diagnoser har. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

United Leucodystrophy Foundation, ULF (se under rubriken Handikapporganisation) anordnar varje år i början av juli ett internationellt möte mellan föräldrar och forskare i DeKalb, Illinois, USA. Kontakta ULF för närmare information.

Intresseorganisationer

Svenska Leukodystrofiföreningen ingår i Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Sturegatan 4 C (besöksadress), Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se.

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, besöksadress Gävlegatan 18C, postadress Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, www.fub.se.

Neuroförbundet, S:t Eriksgatan 44 (besöksadress), Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, besöksadress S:t Eriksgatan 44, postadress Box 8026, 104 20 Stockholm, tel 08-677 73 00, fax 08-677 73 09, e-post info@riks.rbu.se, www.rbu.se.

I USA finns United Leucodystrophy Foundation, e-post office@ulf.org, www.ulf.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

I samband med Ågrenskas familjevistelser erbjuds utbildningsdagar för personal som arbetar med de barn och ungdomar som deltar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Forskning och utveckling (FoU)

Det har under de senaste decennierna pågått en intensiv forskning för att finna botemedel för sjukdomen. Genom en konstgjord musmodell, där möss ges en sjukdomsbild som liknar adrenoleukodystrofi hos människan, kan olika behandlingsmöjligheter studeras. Genterapi av kroppens egna blodbildande stamceller är ett forskningsprojekt som testas på djurmodeller.

Andra forskningsprojekt är att försöka kompensera den muterade ABCD1-genen genom att stimulera en ökning av gener med liknande funktion, till exempel ALDR-genen. Det görs med hjälp av 4-fenylbutyrat, men några säkra resultat finns ännu inte.

En blandning av flera olika antioxidanter (N-acetyl-cystein, alfa-liponsyra och alfa-tocoferol) har testats i musmodellen av adrenoleukodystrofi.

Behandlingsförsök med fettsyresänkande medel (Lovastatin och 4-fenylburyrat) har testats i cellodlingar och ska forskningsmässigt utvärderas i ett internationellt samarbetsprojekt. Ingen erfarenhet av behandling vid adrenoleukodystrofi finns ännu att tillgå.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Från United Leucodystrophy Foundation (för adress, se under rubriken Intresseorganisationer) kan ULF News beställas.

Litteratur

Berger G, Gärtner J. X-linked adrenoleukodystrophy: Clinical, biochemical and pathogenic aspects. Review. Biochim et Biophys Acta 2006; 1763: 1721-1732.

Berger J, Pujol A, Aubourg P, Forss-Petter S. Current and future pharmacological treatment strategies in X-linked adrenoleukodystrophy. Brain Pathol 2010; 20: 845-856.

Brose RD, Avramopoulos D, Smith KD. SOD2 as a potential modifier of X-linked adrenoleukodystrophy clinical phenotypes. J Neurol. 2012; 259: 1440–1447.

Cartier N, Aubourg P. Hematopoietic stem cell transplantation and hematopoietic stem cell gene therapy in X-linked adrenoleukodystrophy. Brain Pathol 2010; 20: 857-862.

Engelen M, Kemp S, de Visser M, van Geel BM, Wanders RJ, Aubourg P, Poll-The BT. X-linked adrenoleukodystrophy (X-ALD): clinical presentation and guidelines for diagnosis, follow-up and management. Orphanet J Rare Dis 2012; 7: 51.

Engelen M, Tran L, Ofman R, Brennecke J, Moser AB, Dijkstra IM, Wanders RJ, Poll-The BT, Kemp S. Bezafibrate for X-linked adrenoleukodystrophy. PLoS One 2012; 7:e41013.

Engelen M, Barbier M, Dijkstra IM, Schür R, de Bie RM, Verhamme C et al. X-linked adrenoleukodystrophy in women: a cross-sectional cohort study. Brain 2014; 137: 693-706.

Ferrer I, Aubourg P, Pujol A. General aspects and neuropathology of X-linked adrenoleukodystrophy. Brain Pathol 2010; 20: 817-830.

Gess A, Christiansen SP, Pond D, Peters C. Predictive factors for vision loss after hematopoietic cell transplant for X-linked adrenoleukodystrophy. J AAPOS 2008; 12: 273-276.

Jangouk P, Zackowski KM, Naidu S, Raymond GV. Adrenoleukodystrophy in female heterozygotes: underrecognized and undertreated. Mol Genet Metab 2012; 105: 180-185.

Kemp S, Berger J, Aubourg P. X-linked adrenoleukodystrophy: clinical, metabolic, genetic and pathophysiological aspects. Biochim Biophys Acta 2012; 1822: 1465-1474.

Kindopp AS, Ashbury T. Anesthetic management of an adult with X-linked adrenoleukodystrophy. Can J Anaesth 1998; 45: 990-992.

Laureti S, Casucci G, Santeusanio F. X-linked adrenoleukodystrophy is a frequent cause of idiopatic Addison's disease in young adult male patients. J Clin Endocrinol Metab 1996; 81: 470-474.

Loes DJ, Stillman AE, Hite S, Shapiro E, Lockman L, Latchaw RE et al. Childhood cerebral form of adrenoleukodystrophy: short-term effect of bone marrow transplantation on brain MR observations. Am J Neuroradiology 1994; 15: 1767-1771.

Mahmood A, Raymond GV, Dubey P, Peters C, Moser HW. Survival analysis of haematopoietic cell transplantation for childhood cerebral X-linked adrenoleukodystrophy: a comparison study. Lancet Neurol. 2007; 6: 687-692.

Malm G, Ringdén O, Anvret M, von Döbeln, Hagenfeldt L, Isberg B et al. Treatment of adrenoleukodystrophy with bone marrow transplantation. Acta Paediatr 1997; 86: 484-492.

Moser HW, Moser AB, Hollandsworth K, Brereton NH, Raymond GV. "Lorenzo's oil" therapy for X-linked adrenoleukodystrophy: rationale and current assessment of efficacy. J Mol Neurosci 2007; 33: 105-113.

Resnick IB, Abdul Hai A, Shapira MY, Bitan M, Hershkovitz E, Schwartz A et al. Treatment of X-linked childhood cerebral adrenoleukodystrophy by the use of an allogeneic stem cell transplantation with reduced intensity conditioning regimen. Clin Transplant 2005; 19: 840-847.

Siemerling E, Creutzfeldt HG. Bronzekrankheit und sklerosierende encephalomyelitis. Arch Psychiatr Nervenkr 1923; 68: 217-244.

Silveri M, De Gennaro M, Gatti C, Bizzarri C, Mosiello G, Cappa M. Voiding dysfunction in x-linked adrenoleukodystrophy: symptom score and urodynamic findings. J Urol 2004; 171: 2651-1653.

Singh I, Khan M, Key L, Pai S. Lovastatin for X-linked adrenoleukodystrophy. N Engl J Med 1998; 339: 702-703.

van Roermund CW, Visser WF, Ijlst L, van Cruchten A, Boek M, Kulik W et al. The human peroxisomal ABC half transporter ALDP functions as a homodimer and accepts acyl-CoA esters. FASEB J 2008; 22: 4201-4208.

Böcker

Det är nu som räknas. Handbok i medicinsk omvårdnad av barn och ungdomar med svåra flerfunktionshinder. Red Ölund AK, Westerberg B, Larsson C. Förlagshuset Gothia, Stockholm 2003. Finns som pdf på www.lul.se/Global/HOH/Bov/Dokument/Det_ar_nu.pdf.

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder. Ann-Kristin Ölund. Gothia förlag, Stockholm 2011. ISBN 978-91-7205-778-4.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: ALD

GeneReviews (University of Washington),
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1315
Sökord: adrenoleukodystrophy, X-linked

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är docent Gunilla Malm, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Revidering av texten har gjorts av docent Göran Solders och med dr Karin Naess, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge i Stockholm.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-04-30
Version: 5.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.