/
/

Adrenoleukodystrofi och Adrenomyeloneuropati

  • Diagnos: Adrenoleukodystrofi och Adrenomyeloneuropati
  • Synonymer: ALD, AMN

Innehåll


Publiceringsdatum: 2018-06-11
Version: 6.0

ICD-10

E71.3D

Sjukdom/tillstånd

Adrenoleukodystrofi (ALD) och adrenomyeloneuropati (AMN) är två varianter av en fortskridande sjukdom som skadar nervsystemet. Sjukdomen är ärftlig. Adreno syftar på binjurarna, leuko betyder vit och avser den vita substansen (myelinet) i nervsystemet och dystrofi betyder förtvining. Myelo i adrenomyeloneuropati syftar på ryggmärg. Neuropati innebär att sjukdomen påverkar de perifera nerverna.

Adrenoleukodystrofi finns i tre former; barndomsform, ungdomsform och vuxenform. Barndomsformen är svårast och förekommer bara hos pojkar. De första symtomen brukar komma vid fyra till åtta års ålder i form av svårigheter med koncentration, minne och inlärning. Även synen och hörseln påverkas. Pojkarna kan få plötsliga aggressionsutbrott eller bli passiva. Efter hand får de också smärtor, förlamningar, epilepsi och svårigheter med tal eller språk. De kan ha svårt att äta, tugga och svälja. De flesta av dem lever bara några år efter att de blivit sjuka. De som insjuknar senare, i ungdomsformen eller i vuxenformen, får liknande symtom men sjukdomen fortskrider inte lika snabbt.

Personer med den andra varianten av sjukdomen, adrenomyeloneuropati, insjuknar oftast i vuxen ålder. De första symtomen brukar vara stelhet och svårigheter att gå på grund av ökad muskelspänning och nedsatt känsel i benen. Kvinnor insjuknar betydligt senare och brukar ha lindrigare symtom än män.

De flesta män och pojkar med adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati blir ovanligt trötta, svaga i musklerna, mår illa och kräks. Huden kan få mer pigment och se mörkare ut än tidigare. Det beror på att hormonproduktionen i binjurebarken minskar.

Symtomen behandlas på olika sätt. Smärtlindring är viktigt. Muskelspänningen behandlas med läkemedel och rörelseträning. De pojkar som har svårt att äta kan få näring via en sond direkt till magsäcken (PEG eller knapp). Hormonbrist behandlas med kortison och dosen behöver ökas när kroppen utsätts för stress som vid akuta infektioner och operationer. Med hjälp av sjukvårdspersonal kan svårt sjuka barn vårdas växelvis i hemmet och på sjukhus.

Hematopoetisk stamcellstransplantation kan göras innan tydliga symtom visat sig. Oftast är det yngre bröder till sjuka pojkar som kan behandlas på detta sätt.

Sjukdomen beskrevs första gången 1923 av de tyska läkarna Ernst Siemerling och Hans Gerard Creutzfeldt, båda neurologer och psykiatriker. Begreppet adrenoleukodystrofi infördes 1971 av den amerikanske barnneurologen Michael Blaw.

Adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati ingår i gruppen peroxisomala sjukdomar. Andra peroxisomala sjukdomar som finns beskrivna i Socialstyrelsens databas är Refsums sjukdom och Zellwegers syndrom.

Förekomst

I Sverige känner man till färre än 100 pojkar och män med sjukdomen. I internationell litteratur anges att mellan 2 och 5 pojkar per 100 000 har anlag för att utveckla sjukdomen i någon av dess olika former. Hur många kvinnor som har sjukdomen med lindriga symtom är inte helt känt.

Orsak

Sjukdomen beror på en mutation i genen ABCD1 på X-kromosomen (Xq28). ABCD1 är en mall för tillverkningen av (kodar för) ett protein benämnt adrenoleukodystrofiprotein (ALDP) som även kallas ATP-binding cassette subfamily D member 1.

ALDP behövs för att cellerna ska kunna bryta ned långa fettsyrekedjor (VLCFA, very long chain fatty acids) som ingår i cellernas membran. Fettsyrekedjorna bryts ned i små strukturer i cellerna (peroxisomer) med hjälp av enzymet VLCFA-CoA-syntetas. ALDP:s uppgift är att transportera de långa fettsyrekedjorna in i peroxisomen. Vid adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati är funktionen hos ALDP nedsatt. Det gör att de långa fettsyrekedjorna inte kan brytas ned till kortare kedjor utan ansamlas i kroppens celler.

De långa fettsyrekedjorna finns i myelin. Myelin är den vita substans som omger och isolerar nervtrådar (axoner) i det centrala och perifera nervsystemet. I det centrala nervsystemet finns dessa nervtrådar i hjärnan och i ryggmärgen. I det perifera nervsystemet leder nervtrådarna signaler från sinnesorganen till centrala nervsystemet och från centrala nervsystemet till bland annat musklerna. Myelinet är nödvändigt för att nervtrådarna snabbt ska kunna leda nervimpulser vidare.

När nedbrytningen av långa fettsyrekedjor är ofullständig får myelinet en annan sammansättning som gör att det bryts ned utan att återbildas (demyelinisering). Detta försämrar ledningen av nervimpulser. Demyeliniseringen gör också att nervtrådarna kommer i direkt kontakt med kroppens immunförsvar. Samtidigt frigörs substanser från skadade nervceller (däribland tumörnekrosfaktor-alfa, TNF-α) och andra proteiner som fungerar som budbärare mellan immunförsvarets olika celler (cytokiner). Det leder till en immunologisk reaktion med inflammation i hjärnan, framför allt runt hjärnans blodkärl. Vid barndomsformen av adrenoleukodystrofi är inflammationen ofta påtaglig. Vid adrenomyeloneuropati finns istället mycket få eller inga tecken på inflammation.

Långa fettsyrekedjor ansamlas även i andra organ. I binjurarna leder ansamlingen till förtvining och att produktionen av hormonerna kortisol och aldosteron minskar. Sjukdomssymtom uppstår därför ofta från både nervsystemet och binjurarna.


Figur. ALDP är ett transportprotein

Figur. ALDP är ett transportprotein som är nödvändigt för att de långa fettsyrekedjorna (VLCFA) ska kunna transporteras in i peroxisomen där de sedan kan brytas ned.

Ärftlighet

Adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati orsakas av en mutation i en gen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna.

Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnor som har en normal och en muterad gen.

Vid adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati kan även kvinnor med mutationen ha symtom av varierande grad. Normalt sker en slumpmässig inaktivering av en av de två X-kromosomerna hos kvinnor. Det innebär att hälften av cellerna har den ena X-kromosomen aktiv och den andra hälften använder den andra X-kromosomen för att uttrycka proteiner. Om X-kromosomen med mutation istället är aktiv i en hög andel av cellerna kan detta medföra varierande grader av symtom.

Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en muterad gen att få sjukdomen är 50 procent, och för döttrar är sannolikheten 50 procent att bli bärare av en muterad gen.

En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.


Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från kvinna, med muterad gen

De olika sjukdomsformer som beskrivs i texten kan förekomma i samma familj. Det beror sannolikt på att det också finns en eller flera andra muterade gener med icke könsbunden nedärvning. Detta är ännu inte helt klarlagt.

Adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati kan också uppkomma som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Symtom

Sjukdomen finns i olika former, också inom samma familj. Den brukar delas in efter hur tidigt symtomen kommer men det går inte att förutsäga när symtomen kommer eller hur svår sjukdomen blir utifrån hur mutationen ser ut eller utifrån analysen av långa fettsyrekedjor i blodprov.

Adrenoleukodystrofi (ALD)

Barndomsformen av adrenoleukodystrofi ger svårast symtom och finns bara hos pojkar. En tredjedel av de med mutationen har denna form. Pojkarna insjuknar mellan fyra och åtta års ålder. De stannar upp i utvecklingen och förlorar färdigheter. De får förändrat beteende med svårigheter med koncentration, minne och inlärning samt störningar i förmågan att uppfatta syn- och hörselintryck. Pojkarna kan också få omotiverade aggressionsutbrott eller vara onormalt passiva. Psykiska symtom som ångest och depression förekommer. Inom ett par år får de tilltagande förlamningar, tal- och språksvårigheter samt epileptiska anfall. Det är vanligt med ätsvårigheter. Pojkarna får även smärtor som uppkommer genom felaktig signalering i de skadade nervtrådarna. De flesta med barndomsformen lever bara några år efter insjuknandet.

Vid alla former av adrenoleukodystrofi är det vanligt att pojkar och män utvecklar Addisons sjukdom som innebär att binjurarna inte tillverkar tillräckligt med hormonerna kortisol och aldosteron. Ofta är det bristen på kortisol som ger de första sjukdomssymtomen i form av onormal trötthet, svaghet i muskulaturen, illamående, kräkningar och ökad pigmentering av huden. Bristen på kortisol kan vara direkt livshotande i situationer som innebär en ökad belastning för kroppen, till exempel infektioner, operationer och olycksfall med kroppsskada. I Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns ett separat informationsmaterial om Addisons sjukdom.

Cirka 5 procent av pojkarna har en ungdomsform (juvenil form) av adrenoleukodystrofi, som ger symtom mellan 10 och 20 års ålder. Cirka 5-10 procent har en vuxenform (adult form) som ger symtom hos män över 20 års ålder. Symtomen liknar dem vid barndomsformen, men sjukdomen fortskrider långsammare.

Adrenomyeloneuropati (AMN)

Adrenomyeloneuropati är en lindrigare variant av sjukdomen än adrenoleukodystrofi. Mellan 40 och 45 procent av männen får denna variant av sjukdomen och de insjuknar i allmänhet vid 25 till 35 års ålder. Sjukdomsförloppet är mycket långsammare än vid barndomsformen av adrenoleukodystrofi och ger oftast symtom bara från ryggmärgen och de perifera nerverna. De första symtomen är gångsvårigheter, stelhet, ökad muskelspänning (spasticitet) och nedsatt djupkänsel i benen. Andra symtom som kommer senare är svårigheter att hålla urin och avföring samt impotens. En del får depressiva symtom. Med tiden minskar rörligheten och många får påtagliga gångsvårigheter. Liksom vid adrenoleukodystrofi är bristande binjurebarksfunktion (Addisons sjukdom) vanligt. Det förekommer hos ungefär 70 procent och är ibland det första symtomet på adrenomyeloneuropati.

Hos en liten andel (10 procent) med mutationen visar sig sjukdomen enbart som en binjurebarkssvikt (Addisons sjukdom) utan neurologiska skador. Det kan ge symtom som ökad pigmentering av huden, kräkningar, muskelsvaghet och medvetandepåverkan.

Knappt hälften av alla män med adrenomyeloneuropati får med tiden förändringar i hjärnan som går att se vid magnetkameraundersökning. Av dem får 10–20 procent fortskridande symtom som liknar symtomen vid ungdoms- och vuxenformen av adrenoleukodystrofi. Männen kan då även få symtom som vid en fortskridande demenssjukdom.

En del får senare i livet symtom på att ryggmärgen är påverkad.

Cirka en tiondel av de pojkar och män med hög koncentration av långa fettsyrekedjor i blodet har troligen inga symtom alls och förblir friska. Detta är en osäker uppgift, eftersom det behövs lång observationstid för att säkerställa att sjukdomen inte ger symtom. De män som inte har symtom trots hög koncentration av långa fettsyrekedjor har hittills främst fått diagnos i samband med genetisk utredning av släktingar.

Kvinnor med mutationen brukar med tiden utveckla adrenomyeloneuropati med symtom som tyder på att ryggmärg och ibland även perifera nerver är påverkade. Efter 40 års ålder förekommer lindriga eller måttliga neurologiska symtom hos cirka 20 procent och efter 60 års ålder har de flesta (cirka 90 procent) symtom. Symtomen är ökande gångsvårigheter och känselnedsättning i benen, samt ibland urininkontinens, men mycket sällan binjurebarkssvikt. Symtomen kan lätt feltolkas som multipel skleros (MS), annan ryggmärgssjukdom (myelopati) eller en nervskada utanför centrala nervsystemet (perifer neuropati) av annan orsak.

Diagnostik

Sjukdomen bör misstänkas vid symtom på fortskridande skada på centrala och/eller perifera nervsystemet i kombination med binjurebarkssvikt. En tidig diagnos är viktig ur behandlingssynpunkt.

Diagnosen baseras på förhöjd koncentration av långa fettsyrekedjor (VLCFA) i blodprov. Kvinnliga bärare av den förändrade genen brukar ha lätt förhöjda värden av långa fettsyrekedjor.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys. I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Demyelinisering går att upptäcka med magnetkameraundersökning och med hjälp av neurofysiologiska tester. Neuropsykologiska utredningar görs för att bedöma kognitiva funktioner. Binjurarnas funktion undersöks med blodprover.

Om en pojke har en förhöjd koncentration av långa fettsyrekedjor utan att ha neurologiska symtom går det, med nuvarande kunskap, inte att förutsäga vilken sjukdomsform han kommer att utveckla eller om han kommer att förbli frisk. Det är viktigt att göra upprepade magnetkameraundersökningar och neuropsykologiska utredningar för att upptäcka om hjärnan börjar bli påverkad.

Behandling/stöd

Om sjukdomen adrenoleukodystrofi upptäcks i ett mycket tidigt skede kan hematopoetisk stamcellstransplantation vara en möjlighet att bota sjukdomen. Dock kvarstår risken för Addisons sjukdom (binjurebarkssvikt) även efter en lyckad transplantation. När diagnosen ställs har pojkarna vanligen redan symtom, och det är då oftast för sent att utföra en transplantation. De som kan bli botade med en stamcellstransplantation är därför oftast yngre bröder till pojkar med sjukdomen som också har mutationen. De yngre bröderna kan ha förändringar i hjärnan som syns vid magnetkameraundersökning innan de fått några symtom. Även enstaka män med adrenomyeloneuropati har genomgått hematopoetisk stamscellstransplantation, men den långsiktiga effekten av behandlingen har inte kunnat utvärderas ännu.

Binjurebarkssvikten måste kontrolleras noggrant och behandlas med kortison. Vid till exempel akuta infektioner, kirurgiska ingrepp, olycksfall och liknande måste kortisondosen ökas. Det är därför viktigt att informera narkosläkaren om sjukdomen inför en operation.

Personer med Addisons sjukdom ska alltid ha med sig informationskortet ”Livsviktig information om kortisolbrist”. Kortet är viktigt i kontakter med sjukvården, särskilt i samband med akut sjukdom, och anger att kortisol måste tillföras extra vid operationer, olycksfall och feber. Det har tagits fram av Svenska Addisonregistret tillsammans med Svensk endokrinologisk förening.

Övriga insatser görs för att behandla och lindra symtomen samt kompensera för funktionsnedsättningar.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Alla blodkroppar bildas från blodstamceller i benmärgen inuti kroppens ben. Stamcellerna utvecklas sedan till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter). Blodstamceller finns framför allt i benmärgen men också rikligt i blodet i navelsträngen och moderkakan. Med en stamcellstransplantation finns möjlighet för en sjuk person att få blodstamceller från någon annan. Det kallas för allogen transplantation och förutsätter att det finns en givare vars vävnadstyp passar ihop med mottagarens.

Förberedelser, eftervård och de stora risker behandlingen innebär gör transplantationen till en mycket krävande procedur. För att den ska ge ett bra resultat ska personen som tar emot benmärgen vara så infektionsfri och i så god kondition som möjligt. Behandling med cytostatika behövs före transplantationen för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Blodstamcellerna ges sedan som dropp direkt i ett blodkärl och letar själva upp märgrummen hos mottagaren, där de växer till. Det tar sedan cirka två år innan det nya immunsystemet fungerar normalt. För att förhindra infektioner och undvika en avstötningsreaktion från de nya cellerna ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Annan behandling

Genom åren har olika behandlingar prövats. Ett sätt har varit att försöka minska halten av de långa fettsyrekedjorna i kroppen genom diet eller med fettsyresänkande läkemedel (statiner). Även en särskild oljeblandning (Lorenzos olja) ges ibland som behandling. Oljan som består av fetterna glyceroltrierukat (GTE) och glyceroltrioleat (GTO) gör att koncentrationen i blodet av de långa fettsyrekedjorna normaliseras inom några veckor hos de flesta. Detta påverkar inte sjukdomsförloppet hos ett barn med tydliga neurologiska symtom. Däremot kan man inte utesluta att Lorenzos olja kan fördröja sjukdomsstarten hos pojkar som har mutationen men ännu inte fått symtom. Den har även prövats vid adrenomyeloneuropati.

En annan behandlingsmetod är att försöka dämpa den inflammatoriska reaktionen i hjärnan med till exempel immunglobulin eller genom att ta bort antikroppar i blodet med plasmabyte (plasmaferes). Olika cellgifter, kortison, betainterferon och talidomid har också prövats. Någon säker effekt av dessa behandlingar har dock inte kunnat påvisas.

Symtomen behandlas på olika sätt. Spasticitet kan behandlas med läkemedel som minskar den förhöjda muskelspänningen. Felställningar (kontrakturer) i lederna och spasticitet kan behandlas med stöd av en fysioterapeut.

Epilepsi behandlas med läkemedel.

Både vuxna och barn med sjukdomen som får ångest eller depression behöver psykologiskt stöd och i vissa fall läkemedelsbehandling.

Urininkontinens och impotens kan behandlas med läkemedel.

Barndomsformen av adrenoleukodystrofi

Pojkarna med den svåraste formen av sjukdomen måste tidigt få stöd och lindrande behandling. Barnen behöver erbjudas psykologiskt stöd när de börjar förlora funktioner, och föräldrar och syskon måste också erbjudas psykologiskt stöd. De kan behöva hjälp med information till förskola och skola. Ångest, oro och depression hos barnet behandlas vid behov med läkemedel och i samråd med barn- och ungdomspsykiater.

Efterhand som barnets kognitiva svårigheter tilltar ges insatser för att i möjligaste mån kompensera för svårigheterna. Hjälpmedel vid förflyttningar kommer att behövas, liksom hjälp med alternativ kommunikation.

Det är viktigt att ge smärtlindring tillräckligt ofta och i tillräckliga mängder om barnet har ont.

Om barnet har svårt att äta och svälja behövs kontakt med ett specialistteam (dysfagi- och nutritionsteam). I teamet ingår bland annat en logoped och en dietist. Barnet kan få näringstillförsel genom en så kallad knapp eller PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi), som är en operativt åstadkommen direktförbindelse till magsäcken via bukväggen.

För barnen med den svåraste formen av adrenoleukodystrofi blir det aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Många föräldrar vill så långt det är möjligt vårda det sjuka barnet hemma med hjälp av sjukvårdspersonal. Ofta vårdas barnet växelvis i hemmet och på sjukhuset. Det är viktigt att familjens behov av fortlöpande psykologiskt stöd tillgodoses och vid behov fortsätter även efter att barnet avlidit.

Habiliteringsinsatser

Barn och ungdomar med sjukdomen behöver tidigt habiliteringsinsatser. Habilitering innebär stöd och behandling till personer med en medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning. Habiliteringsteamet har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och hur svårigheterna de medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas. Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel.

Insatserna planeras utifrån barnets och familjens behov, varierar över tid och sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk. Det är mycket viktigt med god planering och framförhållning och att insatserna anpassas utifrån de behov som finns. Sjukdomens fortskridande förlopp gör att hjälpmedel behöver beställas i god tid. De habiliterande insatserna planeras utifrån behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående. Föräldrarna får information och råd om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, liksom information om det samhällsstöd som finns att få. Olika former av stöd till föräldrar och syskon ingår också. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan ha stor betydelse.

Felställningar i lederna fördröjs med fysioterapi och behandling med skenor (ortoser). Den motoriska träningen behöver anpassas efter sjukdomsförloppet.

Pojkar med adrenoleukodystrofi har erfarenheter och minnen från tiden innan de blev sjuka. Det gör bland annat att språkförståelsen och associationsförmågan kan vara bevarad och fortsätta utvecklas trots att sjukdomen fortskrider. I kommunikationen med pojkar med sjukdomen är det också bra att känna till att deras svar ofta kommer efter en fördröjning. Föräldrar och andra personer runt barnet behöver få kunskap och vägledning i att använda alternativa kommunikationsvägar (AKK) för att ge barnet förutsättningar att förstå och uttrycka sig utifrån sin förmåga.

Under skoltiden är det viktigt att fortlöpande göra en bedömning av barnets kognitiva nivå för att avgöra vilken typ av stöd och specialpedagogiska insatser som behövs.

Ett samarbete sker också med kommunen som kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. En kontaktfamilj eller ett korttidsboende är exempel på insatser. Personlig assistans kan ges till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten till att delta i aktiviteter trots en omfattande funktionsnedsättning.

Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad bör erbjudas och ges fortlöpande under uppväxten. Även föräldrar och syskon behöver fortlöpande stöd och upprepad information. Syskon till sjuka barn kan bära på en rädsla för att själva bli allvarligt sjuka och behöver åldersanpassad information om sjukdomen. Vården av det sjuka barnet innebär ofta ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Personer i vuxen ålder med sjukdomen behöver rehabiliteringsinsatser, anpassningar av bostad och arbetsplats samt psykologiskt och socialt stöd. Insatserna kan ges av ett team med särskild kunskap om neurologiska funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv och hälsa.

Forskning

Det har under de senaste decennierna pågått en intensiv forskning för att finna botemedel för sjukdomen. Olika behandlingsmöjligheter kan studeras i djurmodeller där möss ges en sjukdomsbild som liknar adrenoleukodystrofi hos människa. Genterapi av kroppens egna blodbildande stamceller testas i sådana djurmodeller. Genterapi har nyligen (2017) även rapporterats i tester hos pojkar med tidig ALD.

Andra forskningsprojekt försöker kompensera för den muterade ABCD1-genen genom att stimulera ett ökat uttryck av en gen som kodar för ett protein med liknande funktion, till exempel ALDR-genen (även kallad ABCD2).

En blandning av flera olika antioxidanter (N-acetyl-cystein, alfa-liponsyra och alfa-tocoferol) har också testats i djurmodeller av adrenoleukodystrofi.

Behandling med fettsyresänkande medel (Lovastatin och 4-fenylbutyrat) har testats i cellodlingar och ska utvärderas i ett internationellt samarbetsprojekt. Ingen erfarenhet av behandling vid adrenoleukodystrofi finns ännu att tillgå.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord: X-linked ALD.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov, sökord: Adrenoleukodystrophy, AMN.

Resurser på riks- och regionnivå

Barn med neurologiska symtom bedöms i första hand av barnneurologer inom barnsjukvården. Vid oklar diagnos och symtom på att sjukdomen fortskrider anlitas barnneurologer vid regionklinikerna. Vuxna personer med adrenomyeloneuropati utreds på neurologkliniker vid universitetssjukhusen. Analys av långa fettsyrekedjor i plasma (P-VLCFA) görs vid Neurokemi, Sahlgrenska universitetssjukhuset, samt vid Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. Vid centrumen finns expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper. Kontakta i första hand CSD i din region för att få vägledning, hänvisning och information. Länkar till respektive CSD finns under Kompetenscentrum ovanliga diagnoser.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om adrenoleukodystrofi och adrenomyeloneuropati.

Specialkompetens inom dessa sjukdomar finns vid Karolinska Universitetssjukhuset. Kontaktpersoner för teamet är överläkare Karin Naess och bitr överläkare Helgi Hjartarson, Astrid Lindgrens Barnsjukhus/Karolinska Universitetssjukhuset, och docent Göran Solders, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, tel 08-585 800 00, e-post goran.solders@sll.se.

Professor Niklas Darin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg, tel 031-342 10 00, e-post niklas.darin@vgregion.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

Svenska Leukodystrofiföreningen ingår i Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Sundbyberg, tel 072-722 18 34, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se.

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, tel 08-508 866 00, teletal 020-22 11 44, e-post fub@fub.se, www.fub.se.

Neuroförbundet, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, tel 08-677 73 00, e-post info@rbu.se, www.rbu.se.

I USA finns United Leucodystrophy Foundation, e-post office@ulf.org, www.ulf.org.

För många ovanliga diagnoser finns det grupper i sociala medier där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar/närstående.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord: X-linked ALD.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

United Leucodystrophy Foundation (ULF), www.ulf.org, anordnar varje år i början av juli ett internationellt möte mellan föräldrar och forskare i DeKalb, Illinois, USA.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning som kan laddas ner eller skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

United Leucodystrophy Foundation ger ut nyhetsbrevet ULF News, se www.ulf.org.

Personliga berättelser om hur det är att leva med en ovanlig sjukdom och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbsidor (se under rubriken Intresseorganisationer). Även Nationella funktionen sällsynta diagnoser (www.nfsd.se) och Ågrenska (www.agrenska.se) har personliga berättelser och filmer på sina webbplatser, tillsammans med annan värdefull information.

Böcker

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder. Ann-Kristin Ölund. Gothia Fortbildning, Stockholm 2011, artikelnummer 72057784, www.gothiafortbildning.se.

Det är nu som räknas. Handbok i medicinsk omvårdnad av barn och ungdomar med svåra flerfunktionshinder. Red Ölund AK, Westerberg B, Larsson C. Gothia Fortbildning, Stockholm 2003. Boken finns som pdf på www.lul.se/Global/HOH/BOV/Dokument/Det_ar_nu.pdf.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.omim.org
Sökord: ALD

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116
Sökord: adrenoleukodystrophy, X-linked

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net
Sökord: X-linked ALD

Litteratur

Berger J, Pujol A, Aubourg P, Forss-Petter S. Current and future pharmacological treatment strategies in X-linked adrenoleukodystrophy. Brain Pathol 2010; 20: 845-856.

Berger J, Forss-Petter S, Eichler FS. Pathophysiology of X-linked adrenoleukodystrophy. Biochimie 2014; 98: 135-42.

Burtman E, Regelmann MO. Endocrine dysfunction in X-Linked adrenoleukodystrophy. Endocrinol Metab Clin North Am 2016; 45: 295-309.

Cartier N, Aubourg P. Hematopoietic stem cell transplantation and hematopoietic stem cell gene therapy in X-linked adrenoleukodystrophy. Brain Pathol 2010; 20: 857-862.

Eichler F, Duncan C, Musolino PL, Orchard PJ, De Oliveira S, Thrasher AJ et al. Hematopoietic Stem-Cell Gene Therapy for Cerebral Adrenoleukodystrophy. The New England journal of medicine 2017; 377: 1630-1638.

Engelen M, Kemp S, de Visser M, van Geel BM, Wanders RJ, Aubourg P et al. X-linked adrenoleukodystrophy (X-ALD): clinical presentation and guidelines for diagnosis, follow-up and management. Orphanet J Rare Dis 2012; 7: 51.

Engelen M, Tran L, Ofman R, Brennecke J, Moser AB, Dijkstra IM et al. Bezafibrate for X-linked adrenoleukodystrophy. PLoS One 2012; 7: e41013.

Engelen M, Barbier M, Dijkstra IM, Schür R, de Bie RM, Verhamme C et al. X-linked adrenoleukodystrophy in women: a cross-sectional cohort study. Brain 2014; 137: 693-706.

Ferrer I, Aubourg P, Pujol A. General aspects and neuropathology of X-linked adrenoleukodystrophy. Brain Pathol 2010; 20: 817-830.

Horn MA, Nilsen KB, Jorum E, Mellgren SI, Tallaksen CM. Small nerve fiber involvement is frequent in X-linked adrenoleukodystrophy. Neurology 2014; 82: 1678-1683.

Jangouk P, Zackowski KM, Naidu S, Raymond GV. Adrenoleukodystrophy in female heterozygotes: underrecognized and undertreated. Mol Genet Metab 2012; 105: 180-185.

Kemp S, Berger J, Aubourg P. X-linked adrenoleukodystrophy: clinical, metabolic, genetic and pathophysiological aspects. Biochim Biophys Acta 2012; 1822: 1465-1474.

Kemp S, Huffnagel IC, Linthorst GE, Wanders RJ, Engelen M. Adrenoleukodystrophy - neuroendocrine pathogenesis and redefinition of natural history. Nat Rev Endocrinol. 2016; 12: 606-615.

Kühl JS, Suarez F, Gillett GT, Hemmati PG, Snowden JA, Stadler M et al. Long-term outcomes of allogeneic haematopoietic stem cell transplantation for adult cerebral X-linked adrenoleukodystrophy. Brain 2017; 140 (4): 953-966.

Mahmood A, Raymond GV, Dubey P, Peters C, Moser HW. Survival analysis of haematopoietic cell transplantation for childhood cerebral X-linked adrenoleukodystrophy: a comparison study. Lancet Neurol 2007; 6: 687-692.

Malm G, Ringdén O, Anvret M, von Döbeln, Hagenfeldt L, Isberg B et al. Treatment of adrenoleukodystrophy with bone marrow transplantation. Acta Paediatr 1997; 86: 484-492.

Moser HW, Moser AB, Hollandsworth K, Brereton NH, Raymond GV. "Lorenzo's oil" therapy for X-linked adrenoleukodystrophy: rationale and current assessment of efficacy. J Mol Neurosci 2007; 33: 105-113.

Pujol A. Novel Therapeutic Targets and Drug Candidates for Modifying Disease Progression in Adrenoleukodystrophy. Endocr Dev 2016; 30: 147-160.

Siemerling E, Creutzfeldt HG. Bronzekrankheit und sklerosierende encephalomyelitis. Arch Psychiatr Nervenkr 1923; 68: 217-244.

van Geel BM, Poll-The BT, Verrips A, Boelens JJ, Kemp S, Engelen M. Hematopoietic cell transplantation does not prevent myelopathy in X-linked adrenoleukodystrophy: a retrospective study. J Inherit Metab Dis 2015; 38: 359-361.

Wiesinger C, Eichler FS, Berger J. The genetic landscape of X-linked adrenoleukodystrophy: inheritance, mutations, modifier genes, and diagnosis. Appl Clin Genet 2015; 8: 109-121.

Vogel BH, Bradley SE, Adams DJ, D'Aco K, Erbe RW, Fong C, et al. Newborn screening for X-linked adrenoleukodystrophy in New York State: Diagnostic protocol, surveillance protocol and treatment guidelines. Mol Genet Metab 2015; 114: 599-603.

Medicinsk expert/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är docent Gunilla Malm, Karolinska Universitetssjukhuset.

Revidering av texten har gjorts av docent Göran Solders och överläkare Karin Naess, Karolinska Universitetssjukhuset.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser vid Göteborgs universitet har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Publiceringsdatum: 2018-06-11
Version: 6.0

För frågor om texterna i databasen kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se, www.ovanligadiagnoser.gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.