/
/

Addisons sjukdom

  • Diagnos: Addisons sjukdom
  • Synonymer: Primär binjurebarkssvikt

Innehåll


Publiceringsdatum: 2015-05-13
Version: 2.0

ICD-10

E27.1

Sjukdom/skada/diagnos

Addisons sjukdom är en hormonell (endokrin) sjukdom som medför att binjurarna inte tillverkar tillräckligt med kortisol och aldosteron. Kortisol och aldosteron är hormoner som behövs för många av kroppens organ och funktioner, bland annat för kontroll av blodtrycket, immunsystemet samt reglering av omsättningen av proteiner, glukos och fett. Sjukdomen kallas också primär binjurebarksvikt. Karaktäristiska symtom är bland annat trötthet, viktnedgång och yrsel på grund av lågt blodtryck. I samband med infektioner, svår stress och operationer kan kortisolbristen bli akut och vara livshotande om den inte behandlas.

Sjukdomen beskrevs första gången i mitten av 1800-talet av den brittiske läkaren Thomas Addison. Han redogjorde för ett tiotal patienter med ökad hudpigmentering och påtaglig svaghet samt irritation från magen, som alla avled efter en kort sjukdomstid.

Sekundär kortisolbrist kan uppstå vid olika hypofyssjukdomar. De behandlas inte i detta informationsmaterial, liksom inte heller den variant av binjurebarksvikt som kan uppstå som en biverkan vid långtidsbehandling med kortisol, vanligen prednisolon eller betametason.

Förekomst

Varje år insjuknar knappt en person per 100 000 invånare i Addisons sjukdom. Uppskattningsvis finns det cirka 1 300 personer i Sverige med binjurebarksvikt.

Orsak till sjukdomen/skadan

Binjurarna är två små hormonproducerande körtlar som är belägna precis ovanför njurarna. De består av en yttre del, kallad barken, och en inre del, kallad märgen. De båda delarna har olika funktion och olika ursprung under fosterutvecklingen. Gemensamt för dem är att de producerar hormoner som är inblandade i kroppens reaktioner på stress. Binjurebarken producerar hormonerna kortisol, som är ett stresshormon, aldosteron och androgener. Aldosteron är viktigt för kroppens vätske- och saltbalans och androgener är manliga könshormoner.

Den dominerande orsaken (hos 80 till 90 procent) till Addisons sjukdom i Europa är autoimmunitet, vilket betyder att kroppens immunförsvar angriper binjurebarken. En inflammatorisk process startar genom att olika vita blodkroppar vandrar in i binjurarna och förstör dem. Gradvis utvecklas binjurebarksvikt. När mer än 90 procent av barkens volym förlorats kan binjurarna inte längre producera tillräcklig mängd kortisol, och produktionen av aldosteron slås också ut. Mekanismen bakom vad som aktiverar immunsystemet att angripa binjurebarken är oklar.

Ofta förekommer Addisons sjukdom tillsammans med andra autoimmuna sjukdomar. En sådan är autoimmunt polyglandulärt syndrom typ 1 (APS1) också benämnt APECED (autoimmun polyendokrinopati-candidiasis-ektodermal dystrofi) som innebär låga kalciumvärden orsakade av låga nivåer av parathormon från bisköldkörtlarna (hypoparatyreoidism), Addisons sjukdom samt svampinfektion (Candida albicans) i hud, naglar och mag-tarmkanalen. APS1 orsakas av en förändring (mutation) av genen AIRE på kromosom 21 (21q22.3). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) ett protein som är viktigt för regleringen av immunsystemet. I Socialstyrelsens databas finns ett särskilt informationsmaterial om APS1. Vanligare än APS1 är autoimmunt polyglandulärt syndrom typ 2 (APS2) som utöver Addisons sjukdom kan innebära diabetes typ 1, brist på vitamin B12 och autoimmun sköldkörtelsjukdom, ofta låg ämnesomsättning (hypotyreos) och mer sällan hög ämnesomsättning (hypertyreos). Den genetiska bakgrunden till APS2 är sannolikt komplex genom att symtomen orsakas av flera gener i samverkan med miljön.

Den näst vanligaste orsaken till Addisons sjukdom hos unga pojkar och män är adrenoleukodystrofi eller adrenomyeloneuropati. Vid dessa sjukdomar ansamlas långa fria fettsyror i bland annat binjurebarken. Även Smith-Lemli-Opitz syndrom, en medfödd sjukdom som innebär felaktig syntes av kolesterol, kan orsaka Addisons sjukdom. Om dessa sjukdomar finns separata informationsmaterial i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser. Där finns också information om kongenital binjurebarkshyperplasi (medfödd förstoring av binjurebarken) , en annan ovanlig sjukdom som kan orsaka binjurebarksvikt.

Tidigare var tuberkulos en vanlig orsak till Addisons sjukdom i Sverige och västvärlden. I andra delar av världen är tuberkulos fortfarande en vanlig orsak till sjukdomen.

Andra ovanliga orsaker till Addisons sjukdom är blödning i båda binjurarna, antingen kopplat till infektion orsakad av framför allt meningokocker (Waterhouse-Friedrichsens syndrom) eller till följd av antifosfolipidsyndromet som innebär ökad benägenhet för proppbildning, vilket i sin tur kan leda till blödning i bland annat binjurarna. Även HIV-infektion kan orsaka Addisons sjukdom. Binjurarna kan också helt sluta att fungera vid så kallade inlagringssjukdomar som hemokromatos och amyloidos, liksom vid tumörsjukdom med metastaser i binjurarna.

Det finns ytterligare sjukdomar som kan leda till binjurebarksvikt genom att de påverkar hormonet ACTH (adrenokortikotropt hormon). ACTH tillverkas i hypofysen och styr bildningen av kortisol.

Ärftlighet

Den autoimmuna formen av Addisons sjukdom betraktas inte som ärftlig. Det finns dock familjer beskrivna där flera personer har sjukdomen, men detta är mycket sällsynt. Däremot är det inte ovanligt att det i en släkt finns flera personer med olika autoimmuna sjukdomar.

Symtom

Vanligen insjuknar man i 20 - 40-årsåldern. Det förekommer dock att insjuknandet sker vid betydligt högre ålder, och även barn kan få Addisons sjukdom.

Binjurebarksvikt utvecklas gradvis när mer än 90 procent av binjurebarkens volym har förlorats. Vanliga symtom är trötthet, diffusa smärtor i buken, illamående, kräkningar och diarré. De flesta går också ned i vikt. Även lågt blodtryck, som oftast visar sig som yrsel när man snabbt ställer sig upp, ingår i symtomen. Salthunger är vanligt.

Karaktäristiskt för syndromet är gråbrun pigmentering på hud som exponeras för sol. Nivåerna av hormonet ACTH ökar när binjurarna inte fungerar normalt. α-MSF (melanocytstimulerande faktor), en beståndsdel av ACTH, stimulerar celler i huden, vilket leder till den ökade pigmenteringen. Även födelsemärken, bröstvårtor och hudområden som är utsatta för tryck, till exempel armbågar, knän, knogar och ärr, kan bli pigmenterade.

Akut kortisolbrist (så kallad Addisonkris) visar sig i samband med infektioner, svår stress och vid operationer. Obehandlad kortisolsvikt är ett livsfarligt tillstånd.

Många med Addisons sjukdom har också andra autoimmuna sjukdomstillstånd. Nästan hälften har nedsatt funktion av sköldkörteln (hypotyreos). Ungefär var femte har brist på vitamin B12. Diabetes typ 1 finns hos cirka 15 procent. Andra mindre vanliga symtom är vita fläckar på huden (vitiligo), fläckvis eller totalt håravfall (alopeci) och att menstruationen upphör före 40 års ålder.

Diagnostik

Symtom i form av påtaglig trötthet, salthunger, viktnedgång, illamående, buksmärtor, kräkningar och yrsel bör ge misstanke om binjurebarksvikt. Ibland har symtomen tilltagit efter en infektion.

Ofta syns ökad pigmentering. Blodtrycket är lågt och sjunker ofta onormalt mycket när man står upp. Nivåerna av natrium och blodsocker i blodet är något lägre än normalt, samtidigt som nivåerna av kalium och ibland kalcium är förhöjda.

Hos personer med Addisons sjukdom är nivån av kortisol i blodet låg tidigt på morgonen. Normalt är kroppens egen kortisolproduktion som högst då. För att säkerställa diagnosen kontrolleras därför kortisolnivån på morgonen, ibland i kombination med undersökning av nivån av hormonet ACTH. Därefter ges syntetiskt ACTH (synachten) intravenöst, och kortisolnivån mäts igen efter 30 minuter. Hos personer med Addisons sjukdom är kortisolnivån låg redan från början och stiger inte som förväntat efter tillförsel av synachten.

För att klarlägga att det rör sig om en autoimmun sjukdom mäts ofta antikroppar mot 21-hydroxylas, ett enzym i binjurebarken som är nödvändigt för syntes av kortisol. Vid Addisons sjukdom samt vid autoimmunt polyglandulärt syndrom 1 och 2 finns dessa antikroppar.

Om autoimmunitet inte har kunnat påvisas som orsak behöver ytterligare undersökningar göras för att ta reda på om det rör sig om någon av de andra sjukdomarna där Addisons sjukdom kan ingå.

Behandling/åtgärder

Behandlingen går ut på att ersätta bristen på kortisol och aldosteron. Kortisolbristen kompenseras med tabletter med snabbverkande kortison (hydrokortison) som tas två till tre gånger per dygn. Kortison omvandlas i kroppen till kortisol. Syftet är att med medicinering efterlikna den friska kroppens kortisolmönster. Därför tas en högre dos på morgonen, när nivåerna normalt är högst. De allra flesta behöver också tillskott av mineralkortikoid för att ersätta aldosteronbristen. Detta hormon bidrar framför allt till att saltbalansen och blodtrycket normaliseras. Ungefär 10 procent behöver inte mineralkortikoid eller har svårt att tolerera medicineringen.

I samband med medicineringen försvinner den mer uttalade hudpigmenteringen, medan en del av hudförändringarna kan bli kvar men då med en blekare nyans.

Barn med sjukdomen behöver kontrolleras regelbundet hos en barnläkare med endokrinologisk inriktning. De behöver också tätare kontroller än vuxna. Medicindosen justeras i samband med att barnet växer och ökar i vikt.

Det är viktigt att ha god kunskap om sin sjukdom för att själv kunna öka medicineringen i samband med psykisk och fysisk stress. Regelbundna kontroller på sjukhusens medicin- eller endokrinmottagningar är också nödvändiga.

Under graviditet kan dosen av kortison och mineralkortikoid behöva ökas. Ofta har kvinnor med sjukdomen kontakt med specialistmödravården. Under förlossningen sätts ett dropp för att säkerställa att tillförseln av kortison och vätska är tillräcklig.

Vid stresstillstånd av olika slag, framför allt feber, infektion, olyckshändelse eller operation, behöver dosen av snabbverkande kortisol ökas. Det är ofarligt att tillfälligt öka dosen. Vid svårare sjukdom som svår magsjuka, trauma, hög feber och influensa ska behandling ges med intravenös vätska och kortison.

Personer med Addisons sjukdom ska alltid ha med sig informationskortet ”Livsviktig information om kortisolbrist”. Kortet är viktigt i kontakter med sjukvården, särskilt i samband med akut sjukdom, och anger att kortisol måste tillföras extra vid operationer, olycksfall och feber. Det har tagits fram av Svenska Addisonregistret tillsammans med Svensk endokrinologisk förening.

Eftersom den dagliga dosen kortisol är låg ger den inte biverkningar, till exempel utveckling av diabetes, benskörhet eller psykiska symtom som sömnsvårigheter. Sådana biverkningar kan förekomma vid långvarig medicinering med höga doser av kortisol, men mer sällan vid behandling med hydrokortison.

Diabetes, hypotyreos och vitamin B12-brist utreds och behandlas på samma sätt som när dessa sjukdomar förekommer utan Addisons sjukdom.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Personer med Addisons sjukdom bör utredas på endokrinologisk klinik eller invärtesmedicinsk klinik med endokrinologisk kompetens, som finns vid region- och universitetssjukhusen.

Barn med sjukdomen bör utredas och behandlas vid en barnendokrinologisk enhet.

Resurspersoner

Specialistläkare Sophie Bensing, kliniken för endokrinologi, metabolism och diabetes, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 70 000.

Överläkare Jan Calissendorff, endokrinsektionen, VO internmedicin, Södersjukhuset, 118 83 Stockholm, tel 08-616 10 00.

Docent Olov Ekwall, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.

Docent Gudmundur Johansson, medicinkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, 413 45 Göteborg, tel 031-342 10 00.

Professor Olle Kämpe, sektionen för endokrinologi och diabetesvård, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 10 00.

Professor Tommy Olsson och specialistläkare Per Dahlkvist, Medicincentrum, Norrlands universitetssjukhus, 901 85 Umeå, tel 090-785 00 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

Svenska Addisonföreningen, www.addisongruppen.se. Ordförande är Eva Rafner, tel 08-650 65 62, 070-279 29 98, e-post eva@addison.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Sturegatan 4 A (besöksadress), Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se, verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

Stödföreningen Hypophysis, www.hypofysis.se, är en intresseförening för personer med Addisons sjukdom, personer som är hypofysopererade eller har andra ovanliga hormonella sjukdomar och deras anhöriga. Sekreterare är Pernilla Berghé, e-post pernillaberghe@gmail.com.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

-

Forskning och utveckling (FoU)

Forskning och utvecklingsarbete angående orsaken till Addisons sjukdom, diagnostik och behandling förekommer på flera universitetskliniker i landet, till exempel vid kliniken för endokrinologi och diabetologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00, och medicinkliniken, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-616 30 00.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Svenska Addisonföreningen, www.addisongruppen.se, har omfattande information om sjukdomen på sin webbplats. Det är också möjligt att ladda ner en informationsfolder, information om akut omhändertagande samt bärarkort för personer med sjukdomen.

På stödföreningen Hyphofysis webbplats, www.hypofysis.se, finns information om sjukdomen. De har också gett ut en informationsfolder ”Addisons sjukdom - ibland kan det vara svårt att förklara”.

Litteratur

Addison T. Chronic suprarenal insufficiency, usually due to tuberculosis of suprarenal capsule. London Medical Gazette 1849; 8: 517-518.

Akirav EM, Ruddle NH, Herold KC. The role of AIRE in human autoimmune disease. Nat Rev Endocrinol 2011; 7: 25-33.

Benedek TG. History of the development of corticosteroid therapy. Clin Exp Rheumatol 2011; 29: S-5-12.

Betterle C, Morlin L. Autoimmune Addison’s disease. Endocr Dev 2011; 20: 161-172.

Björnsdottir S, Sundström A, Ludvigsson JF, Blomqvist P, Kämpe O, Bensing S. Drug prescription patterns in patients with Addison’s disease: a Swedish population-based cohort study. J Clin Endocrinol Metab 2013; 98: 2009-2018.

Bratland E, Husebye ES. Cellular immunity and immunopathology in autoimmune Addison’s disease. Mol Cell Endocrinol 2011; 336: 180-190.

Erichsen MM, Løvås K, Skinningsrud B, Wolff AB, Undlien DE, Svartberg J et al. Clinical, immunological, and genetic features of autoimmune primary adrenal insufficiency: observations from a Norwegian registry. J Clin Endocrinol Metab 2009; 94: 4882-4890.

Ferraz-de-Souza B, Achermann JC. Disorders of adrenal development. Endocr Dev 2008; 13: 19-32.

Gustafsson J, Alimohammadi M, Ekwall O, Gebre-Medhin G, Halldin-Stenlid M, Hedstrand H. APS1 - en svår autoimmun sjukdom med endokrina och icke-endokrina symtom. Läkartidningen 2004; 24: 2096-2103.

Hsieh S, White PC. Presentation of primary adrenal insufficiency in childhood. J Clin Endocrinol Metab 2011; 96: E925-928.

Husebye E, Lövås K. Pathogenesis of primary adrenal insufficiency. Best Pract Res Clin Endocrinol Metab 2009; 23: 147-157.

Husebye ES, Allolio B, Ari W, Badenhoop K, Bensing S, Betterle C et al. Consensus statement on the diagnosis, treatment and follow-up of patients with primary adrenal insufficiency. J Intern Med 2014; 275: 104-115.

Lankisch TO, Jaeckel E, Strassburg CP. The autoimmune polyendocrinopathy-candidiasis-ectodermal dystrophy or autoimmune polyglandular syndrome type 1. Semin Liver Dis 2009; 29: 307-314.

Michels AW, Gottlieb PA. Autoimmune polyglandular syndromes: Nat Rev Endocrinol 2010; 6: 270-277.

Reato G, Morlin L, Chen S, Furmaniak J, Smith BR, Masiero S et al. Premature ovarian failure in patients with autoimmune Addison’s disease: clinical, genetic, and immunological evaluation. J Clin Endocrinol Metab 2011; 96: E1255-1261.

Tucci V, Sokari T. The clinical manifestations, diagnosis, and treatment of adrenal emergencies. Emerg Med Clin North Am 2014; 32: 465-484.

Databasreferenser

--

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är överläkare Jan Calissendorff, Södersjukhuset, Stockholm.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2015-05-13
Version: 2.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.