Om organ- och vävnadsdonation

Varje år avlider omkring 90 000 personer i Sverige. Omkring 200–270 personer avlider under sådana omständigheter att organdonation är möjlig. Till skillnad från organdonation är vävnadsdonation möjlig vid de flesta dödsfall.

Organdonation

I Sverige genomförs cirka 700 organtransplantationer varje år. De organ som transplanteras är njure, lever, hjärta, lungor, bukspottkörtel och tunntarm. Dessutom transplanteras vävnader som till exempel hjärtklaffar från hjärta och cell-öar från bukspottkörteln.

Njurar samt en bit av levern går att donera från en levande givare. Ungefär en tredjedel av njurdonationerna kommer från levande givare. När det gäller levern rör det sig endast om några få procent.

Vävnadsdonation

Av de drygt 1 000 vävnadstransplantationer som utförs i Sverige varje år är transplantation av hornhinnor och hjärtklaffar de mest förekommande men även hud, benvävnad, hörselben och sclera (ögonvita) kan transplanteras.

När får organ och vävnader tas tillvara?

När en patients liv på intensivvårdsavdelningen inte längre går att rädda ska ansvarig läkare ta ställning till om fortsatta livsuppehållande åtgärder är meningsfulla för patienten. Läkaren ska även samråda med en annan läkare om att inte inleda eller fortsätta livsuppehållande åtgärder. Ställningstagandet ska dokumenteras i patientjournalen.

Patientens inställning till donation utreds genom samtal med närstående, kontroll av donationskort och sökning i donationsregistret.

 

Ny förordning från den 25 maj 2018

Från och med den 25 maj 2018 har en ny förordning för donationsregistret (SFS 2018:307) trätt i kraft som innebär direktåtkomst för behörig personal att söka i donationsregistret

  • efter det att det fastställts att personen avlidit, vilket ska vara dokumenterat i patientjournalen, eller
  • efter det att ställningstagande gjorts om att inte inleda eller fortsätta livsuppehållande behandling, vilket ska vara dokumenterat i patientjournalen. Ställningstagandet ska vara gjort av en legitimerad läkare i samråd med en annan legitimerad läkare.

De nya reglerna gör det möjligt att i ett tidigare skede få kännedom om en persons viljeyttring. Vården kan därmed tidigare förbereda för en donation alternativt snabbt utesluta en fortsatt donationsutredning om personen inte vill donera sina organ eller vävnader. Tidigareläggningen kan även underlätta dialogen med närstående. För den som vill donera organ eller vävnader kan chansen öka att bli donator.

Oavsett om den enskilde sagt ja eller nej till donation i registret måste vårdpersonalen fråga de närstående om donationsviljan kvarstår. Det är alltid den sista uttryckta viljan som gäller.

Läs även om Vävnadsrådets nationella DCD-projekt som är ett forskningsprojekt kring donation då döden inträffar efter cirkulationsstillestånd.

 

Detta gäller om patienten inte är vid medvetande eller avlider

De närstående kan inte motsätta sig personens vilja om denne gett sitt medgivande till donation. Detsamma gäller motsatsen, om personen motsatt sig donation får donation inte ske. En närstående kan motsätta sig donation om det är oklart vad personen skulle ha velat, men presumtionen är att de flesta är positivt inställda till att donera sina organ efter döden. Se lagen (1995:831) om transplantation m.m.

 

Organ och vävnader får tas tillvara:

  • i de fall personen uttryckligen gett sitt medgivande till donation
  • i de fall en donation står i överensstämmelse med personens inställning
  • i de fall personen inte motsatt sig donation under sin livstid.

Organ och vävnader får inte tas tillvara:

  • i de fall personen uttryckligen motsatt sig donation under sin livstid
  • i de fall personens vilja är okänd och de närstående motsätter sig donation 
  • i de fall personens inställning till donation är okänd och närstående har olika uppfattningar i frågan.

Anonymitet råder

Sekretesslagen skyddar såväl donatorns som mottagarens identitet. Varken donatorns anhöriga eller mottagaren får kännedom om varandra.

Transplantationsenheter

I Sverige finns fyra transplantationsenheter som ansvarar för organtransplantation:

  • Karolinska universitetssjukhuset
  • Akademiska sjukhuset i Uppsala
  • Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg
  • Universitetssjukhuset i Skåne

På enheterna finns specialutbildade sjuksköterskor som fungerar som transplantationskoordinatorer. De ansvarar bland annat för samordningen vid organdonation och transplantation.