Donationsutredning

Varje människa har rätt att själv bestämma om han eller hon vill donera organ och vävnader. Då en person förväntas avlida på ett sådant sätt att donation är möjlig, är det hälso- och sjukvårdens skyldighet att utreda personens inställning till donation.

Samtyckesutredning när patientens liv inte går att rädda

När patientens liv inte längre går att rädda ska ansvarig läkare i samråd med en annan läkare ta ställning till om att inte inleda eller fortsätta livsuppehållande behandling. Ställningstagandet ska vara dokumenterat i patientjournalen.

Från och med den 25 maj 2018 träder en ny förordning för donationsregistret i kraft som innebär att behörig personal får direktåtkomst att söka i registret

  • efter det att det fastställts att personen avlidit, vilket ska vara dokumenterat i patientjournalen, eller
  • efter det att ställningstagande gjorts om att inte inleda eller fortsätta livsuppehållande behandling, vilket ska vara dokumenterat i patientjournalen. Ställningstagandet ska vara gjort av en legitimerad läkare i samråd med en annan legitimerad läkare.

När den avlidnes inställning till donation är känd

Det är personens sista viljeyttring, muntlig eller skriftlig, som gäller. Det innebär att behörig personal, i samtalet med de närstående, behöver undersöka om tidigare uttryckt vilja i exempelvis närståendesamtal eller i donationsregistret har ändrats.

När den avlidnes inställning till donation är okänd

När viljan är okänd utgår transplantationslagen från ett ”förmodat samtycke”, det vill säga man utgår från att personen är positiv till donation. De närstående tillfrågas om vad personen hade velat. När patientens vilja är okänd har de närstående dock rätt att motsätta sig ingreppet. Donation är inte möjlig om det finns motstridiga uppgifter om patientens vilja.

Om närstående saknas

Transplantationslagen anger att de närstående som stått personen nära måste bli underrättade om det tilltänkta ingreppet. Även om många människor lever som ensamstående är det ovanligt att närstående saknas helt.

Det finns inget förbud mot donation från en person som helt saknar närstående, om personens vilja kan anses klarlagd. Det innebär att om en person gjort ett positivt ställningstagande, och man kan anse det utrett att det saknas personer som stått personen nära, är donation möjligt enligt lagen om transplantation.

Läs mer om vad som gäller för när organ och vävnader får tas tillvara på sidan Om donation och i lagen (1995:831) om transplantation m.m.

Donationsansvarig

Donationsansvarig läkare (DAL) och donationsansvarig sjuksköterska (DAS) är nyckelpersoner i en donationssituation. Det är också de funktioner som har det övergripande ansvaret för att stödja kvalitetssäkringen i verksamheter som omfattar organ- och vävnadsdonation.

För rollen krävs specialistkompetens inom ett medicinskt område som är relevant och tillräcklig erfarenhet från relevanta vårdområden. Det innebär att den som är donationsansvarig har gedigen kunskap om organ- och vävnadsdonation och att medicinskt kunna vårda en donator samt om att kunna diagnostisera total hjärninfarkt. För att kunna vara ett stöd för de närstående krävs dessutom gedigen kunskap om samtalsmetodik.

Läs mer om de donationsansvarigas roll i Donationsansvarig läkare och donationsansvarig sjuksköterska – En vägledning för vårdgivare och verksamhetschefer.

Donationsmanualer

Donationsmanualer, eller donationspärmar, fungerar som handlingsplaner för hälso- och sjukvårdspersonal i samband med organ- vävnadsdonation. På intensivvårdsavdelningar finns ofta kompletterande handlingsplaner som de donationsansvariga utarbetat. De kompletterande handlingsplanerna beskriver de lokala rutinerna vid en donation.