Hur vi rangordnar tillstånd- och åtgärder

Vi utformar ett förslag till rangordning där varje tillstånds- och åtgärdskombination får en rekommendation efter angelägenhetsgrad. Detta baseras på en samlad bedömning av hälsotillståndets svårighetsgrad, effekten av åtgärden, kostnadseffektivitet och evidens mot bakgrund av slutsatserna i de vetenskapliga underlagen.

Inom socialtjänsten finns inget lagligt stöd för att prioritera utifrån svårighetsgraden, så därför vägs istället de övriga komponenterna samman.

I rangordningen utgår vi från hälso- och sjukvårdens etiska plattform, socialtjänstlagens principer och de vetenskapliga underlagen. I arbetet finns representation från olika yrkesgrupper inom riktlinjeområdet (till exempel läkare, socionomer, sjuksköterskor, psykologer och sjukgymnaster), aktuella vårdnivåer (primär- och närsjukvård, länssjukvård, regionsjukvård) eller olika verksamheter inom socialtjänsten. I arbetet finns representation från olika delar av landet.

Rangordning 1-10

Åtgärderna rangordnas i en skala från 1 till 10. Siffran 1 anger åtgärder med högst prioritet. Siffran 10 anger åtgärder som ger mycket liten nytta alternativt liten nytta i förhållande till kostnaden vid det aktuella tillståndet.

Varje riktlinje rangordnas för sig, och man jämför de olika åtgärderna för ett tillstånd inom just det området. Siffran 5 betyder inte nödvändigtvis samma sak i demens- som i hjärtriktlinjerna. Inte heller ska en åtgärd som har fått siffran 1 i en riktlinje ställas mot en som fått siffran 3 i en annan. Däremot är ramarna för rangordningen densamma i alla riktlinjer:

  • Åtgärder med dokumenterad effekt eller stöd i beprövad erfarenhet kan rangordnas mellan 1 och 10.
  • Svåra hälsotillstånd och effektiva åtgärder rangordnas högre än mindre allvarliga sjukdomstillstånd och mindre effektiva åtgärder (svårighetsgraden utgör ingen grund för rangordning inom socialtjänstens områden).
  • Åtgärder med stor nytta för individen i förhållande till kostnaden rangordnas högre än åtgärder med liten nytta i förhållande till kostnaden.
  • Åtgärder som kan betecknas som andrahandsval rangordnas lägre än förstahandsvalet. Hur mycket lägre rangordningen blir beror på hur mycket sämre effekten eller kostnadseffektiviteten är.

Icke-göra och FoU

Förutom rangordningssiffrorna kan tillstånds- och åtgärdskombinationerna bli klassade som så kallade icke-göra-rekommendationer eller FoU-rekommendationer.

Icke-göra innebär att åtgärden ska utmönstras ur hälso- och sjukvården, tandvården eller socialtjänsten för att

  • det finns vetenskaplig dokumentation för att åtgärden inte har någon effekt (eller mycket sämre effekt än annan behandling)
  • balansen mellan negativa och positiva effekter är påtagligt ogynnsam för individen
  • fyndet av den diagnostiska åtgärden inte påverkar den fortsatta handläggningen.

FoU innebär att åtgärden endast ska genomföras inom ramen för kliniska studier för att

  • det saknas ett vetenskapligt underlag för effekten
  • underlaget är bristfälligt eller motstridigt och ytterligare forskning kan tillföra ny kunskap.

När Socialstyrelsen sedan uppdaterar riktlinjerna ses särskilt det vetenskapliga underlaget för FoU-rekommendationerna över. Detta för att upptäcka om ny kunskap tillkommit så att Socialstyrelsen kan rangordna dessa.

Hur vi rangordnar tillstånd och åtgärder i nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd

Metoden som Socialstyrelsen använder i arbetet för att ta fram nationella riktlinjer bygger på den arbetsmodell för öppna vertikala prioriteringar som Socialstyrelsen och Prioriteringscentrum har tagit initiativ till [1]. Eftersom denna riktlinje även rör socialtjänstens verksamhet har Socialstyrelsen gjort avsteg från den nationella modellen för prioriteringar inom hälso- och sjukvården genom att tillståndets svårighetsgrad inte vägts in i bedömningen. I prioriteringsarbetet har Socialstyrelsen även utgått från socialtjänstlagens övergripande mål och principer. Socialtjänstlagen är, till skillnad mot hälso- och sjukvårdslagen, huvudsakligen en så kallad rättighetslag. Det innebär att alla som uppfyller lagens förutsättningar för att få stöd och hjälp har rätt att få sina behov tillgodosedda.

Socialtjänstlagens karaktär av ramlagstiftning lämnar dock ett visst utrymme för att prioritera mellan olika alternativa metoder som tillgodoser behoven. Vid val av alternativa metoder ska den metod prioriteras som bäst främjar de mål som anges i socialtjänstlagen. En rangordning av alternativa metoder för att tillgodose likartade behov, baserad på ett vetenskapligt underlag om metodernas effekter och underlag om deras kostnader, kan då fungera som stöd för styrning och ledning för kommunerna. Det finns således inget hinder i socialtjänstlagen eller kommunallagen för prioriteringar på gruppnivå mellan olika metoder.

Prioriteringsgruppens arbete resulterar i ett förslag till samlad rangordningslista, där tillstånds- och åtgärdskombinationerna rangordnats i en skala från 1 (mest angeläget) till 10. I dessa riktlinjer anger siffran 1 åtgärder som vid ett specificerat tillstånd (på gruppnivå) ger stor nytta (till exempel leder till en ökad delaktighet i samhällslivet, förbättrad eller bibehållen funktion eller minskade symtom eller ökad livskvalitet) och som har ett starkt vetenskapligt stöd.

I prioriteringsarbetet för riktlinjerna tillfrågade Socialstyrelsen Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, Sveriges Psykologförbund, Psykiatriska Riksföreningen samt Svenska Psykiatriska Föreningen, om representanter till prioriteringsgruppen. Det nätverk som den tidigare Nu-enheten vid Socialstyrelsen etablerat på psykiatriområdet samt Sveriges Kommuner och Landsting tillfrågades också om lämpliga personer, praktiskt verksamma inom kommuner och landsting. Dessa personer skulle dock inte representera sitt förbund eller sin verksamhet i prioriteringsgruppen, utan delta mot bakgrund av en gedigen erfarenhet av arbete inom psykiatri och socialtjänst som rör personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd. De yrkesgrupper som var företrädda i prioriteringsgruppen var socionomer, arbetsterapeuter, sjuksköterskor, psykologer samt läkare med psykiatri som specialitet.

Referenser

  1. Carlsson, P, et al. Nationell modell för öppna vertikala prioriteringar inom svensk hälso- och sjukvård. Rapport 2007:1. PrioriteringsCentrum.

Kontakt