Om riktlinjerna för bröst-, prostata-, tjocktarms- och ändtarmscancervård

I dessa nationella riktlinjer ger Socialstyrelsen rekommendationer om vård vid bröst-, prostata-, tjocktarms- och ändtarmscancer. Riktlinjerna vänder sig till beslutsfattare och andra verksamma inom hälso- och sjukvården och är ett stöd för dem som fattar beslut om hur resurserna ska fördelas.

I vilken fas är arbetet?

En slutlig version av dessa riktlinjer är nu färdig. Läs mer om hur vi tar fram riktlinjer.

Varför har riktlinjerna uppdaterats?

Cancer är en av dagens stora folksjukdomar. Forskningen gör ständiga framsteg, samtidigt som det står klart att allt fler kommer att drabbas av cancer, genom att vi lever längre. År 2007 publicerades riktlinjer för bröst-, prostata-, tjocktarms- och ändtarmscancervård för första gången. Riktlinjerna var i behov av uppdatering med avseende på ny kunskap, nya frågeställningar och även för att anpassas till den metodutveckling som har skett av Socialstyrelsens riktlinjearbete.

Till skillnad från 2007 års riktlinjearbete, som hade en vårdprogramsliknande ansats, fokuserar de nya riktlinjerna på frågeställningar som har identifierats som områden där behovet av vägledning är som störst på grund av:

  • etiskt svåra frågor
  • höga kostnader och tveksamhet om nytta
  • praxisskillnader
  • olika uppfattningar i professionen
  • behov av utmönstring av ineffektiva eller skadliga metoder.

På vilket sätt berörs vårdgivare och beslutsfattare?

Tillämpning av kunskapsbaserade metoder har en stor betydelse för att behandlingen av sjukdomar såsom bröst-, prostata-, tjocktarms- och ändtarmscancer ska lyckas. På många områden har man varit oense kring vilka metoder som ger bäst effekt och vilka metoder som inte bör användas.

Riktlinjerna kommer att öka möjligheterna att sprida kunskapen. Då kommer det att bli tydligt för vårdgivaren att vissa behandlingar bör införas eller få utökade resurser medan andra bör minskas eller avvecklas helt.

Hur kommer patienterna och deras närstående att påverkas?

Riktlinjerna innebär att hälso- och sjukvården kan erbjuda patienterna en kunskapsbaserad och därmed god och säker vård. De medför även att vården blir mer likvärdig oavsett var man bor, eftersom hälso- och sjukvården får samma kunskap att utgå ifrån.

Indikatorer

Indikatorarbetet har haft sin utgångspunkt från de tidigare indikatorerna i riktlinjerna från år 2007. Inför slutversionen av riktlinjen har Socialstyrelsen genomfört en uppdatering av indikatorerna från 2007. Utifrån rekommendationerna i 2014 års riktlinjer har ytterligare indikatorer tillkommit. Det gäller framförallt inom områdena diagnostik, strål- och läkemedelsbehandlingar samt omvårdnad.