Hur vi tar fram nationella indikatorer

För varje riktlinje tar Socialstyrelsen även fram nationella indikatorer. Indikatorerna ska vara olika slags mått som man kan använda för att mäta till exempel kvaliteten i vården eller för att följa upp att vården utför de åtgärder som riktlinjerna rekommenderar.

En indikator kan vara andel personer med depression som får kognitiv beteendeterapi, andelen personer med psykisk funktionsnedsättning som är hemlösa, andelen rökare bland diabetespatienter, väntetid till kranskärlsröntgen vid stabil kärlkramp och 5-årsöverlevnad vid bröst-, tjock- och ändtarms- och prostatacancer.

Indikatorerna ska

  • ha vetenskaplig rimlighet (så kallad validitet), vilket innebär att indikatorn bygger på en kunskapsbas (vetenskap eller beprövad erfarenhet) om vad som utmärker god vård och att den verkligen mäter det den avser mäta
  • ha vikt (så kallad relevans), vilket innebär att indikatorn har betydelse på områden där det finns problem, behövs förbättringar och där vård- och omsorgssystemet respektive socialtjänsten kan påverka det som indikatorn mäter
  • vara mätbara, vilket innebär att indikatorn måste vara beskriven så att den kan mätas på ett tillförlitligt sätt – exempelvis ska termer och begrepp vara tydligt definierade
  • vara entydiga och utesluta tolkningar.