Det moderna samhället är sårbart. Till de lokala hot som samhället alltid varit utsatt för finns nu nya, globala hotbilder. Det ställer ökade krav på hälso- och sjukvården att förbereda sig för det otänkbara.
Vi lever i ett sårbart samhälle och i en tid med hot och risker som inte känner några nationsgränser. Allvarliga epidemier, terrorhot, naturkatastrofer och kollapsade IT-system är händelser som samhället måste kunna ta hand om, men också försöka förhindra.
Hälso- och sjukvården ska rädda liv och minska mänskligt lidande vid kriser. För att patientsäkerheten ska vara hög även under en kris krävs att hälso- och sjukvården arbetar systematiskt med att öka sin krisberedskap – både före, under och efter en kris.
Innan en kris inträffar måste hälso- och sjukvården föreställa sig det otänkbara och vidta åtgärder för att stärka förmågan att hantera det. Under en kris måste det finns en god operativ förmåga att genomföra insatser. Och efter en kris måste vården följa upp och utvärdera insatserna på ett strukturerat sätt.
Hälso- och sjukvården måste också kunna prioritera om mellan olika verksamheter för att upprätthålla kvalitetsmålen för vård och behandling. Resurser kan behöva omfördelas och nya kan behöva mobiliseras. Hur tidigt det måste göras beror på hur stora eller små marginalerna är i den vardagliga vården.