Det är viktigt att göra en objektiv bedömning i varje enskilt tillsynsärende. Det är därför inte möjligt att exakt ange hur tillsynsmyndigheten bör bedöma eller agera i ett ärende. Aktuella rättsfall kan fungera som stöd för bedömningen.
Den lokala tillsynsmyndigheten arbetar ofta med följande tre steg i ett tillsynsärende:
- Utredning
- Bedömning
- Åtgärder
Utredning
Verksamhetsutövarens ansvar
I miljöbalken finns bestämmelser om undersökningsskyldighet. Där står det att verksamhetsutövaren måste göra de undersökningar av verksamheten som behövs för tillsynen. Det innebär att verksamhetsutövaren kan vara skyldig att göra mätningar och andra kontroller om någon klagar på buller från verksamheten. En standardiserad mätmetod bör användas när man mäter.
Miljönämndens ansvar
Miljönämndens uppgift är att följa upp verksamhetsutövarens utredning och eventuella åtgärder.
Bedömning
Miljönämndens ansvar
Om utredningsresultatet visar att det finns en olägenhet för människors hälsa bör nämnden fatta ett beslut om att verksamhetsutövaren ska vidta vissa åtgärder. Åtgärderna ska bedömas som rimliga vid en avvägning enligt 2 kapitel 7 § miljöbalken. Om miljönämnden bedömer att verksamhetsutövarens utredning inte räcker som underlag för en bedömning kan nämnden fatta beslut om att verksamhetsutövaren ska göra ytterligare utredningar. Om klagomålet eller misstanken om olägenheten för människors hälsa finns kvar måste miljönämnden bedöma den utredning som har gjorts och vid behov kan kompletterande mätningar behöva göras. Därefter tar miljönämnden ställning till om orsaken till klagomålet kan innebära en olägenhet för människors hälsa.
Grunden är att det ska göras en objektiv bedömning i varje enskilt tillsynsärende. Förutom egenskaperna hos det aktuella ljudet är det viktigt att också ta hänsyn till människors individuella känslighet och även var, när och under vilka förhållanden som exponeringen äger rum. Tillsynsmyndigheten ska i sin bedömning ta hänsyn till om en person är något mer känslig än normalt. Om en person är mer känslig kan myndigheten ställa krav utifrån detta. Det kan innebära att bullret räknas som en olägenhet trots att riktvärdet inte överskrids, och då kan miljönämnden alltså kräva att verksamhetsutövaren ska vidta åtgärder.
När det gäller störningar i bostaden upplevs ofta musik som mer störande än annat ljud vid samma ljudnivå. Därför är Socialstyrelsens riktvärde för musik strängare än för andra ljud. En förklaring till att musik blir mer störande är att ljudet går att känna igen och identifiera. En annan orsak kan vara att basljudet från musiken sprids i byggnaden eftersom låga frekvenser dämpas dåligt av väggar, golv och tak. Vid sådana tillfällen bör riktvärdet för lågfrekvent buller tillämpas. En ekvivalent ljudnivå räcker oftast inte för att beskriva buller.
Risken för hörselskador ökar med ljudstyrkan och den tid man exponeras för ljudet. Med utgångspunkt från det övre insatsvärdet inom arbetsmiljön (85 dBA under åtta timmar per dag under en arbetsvecka) har man beräknat att risken för hörselskador bör vara låg vid ekvivalenta ljudnivåer från musik under 100 dBA. Detta förutsätter att exponeringen är maximalt fyra till fem timmar per vecka och att den övriga bullerexponeringen understiger 85 dBA. Hörselskador kan också uppkomma efter enstaka starka bullertoppar av kortvariga ljud, och därför finns det riktvärden också för maximal ljudnivå. Barn är en särskild riskgrupp för hörselskador. På grund av detta finns det särskilda riktvärden för barn när det gäller höga ljudnivåer. (LÄNKA INTERNT)
Åtgärder
Verksamhetsutövarens ansvar
Verksamhetsutövaren, till exempel en fastighetsägare, ska utreda och eventuellt åtgärda en olägenhet. Vem som är skyldig att åtgärda en störning som upplevs inomhus men som uppstår utomhus varierar, det gäller exempelvis ljud från trafik, industrier, motorsport eller annat.
- Om riktvärdet för buller klaras utomhus men inte inomhus blir fastighetsägaren eller motsvarande ansvarig för åtgärder. Åtgärder kan krävas på fastigheten på grund av till exempel bristande ljudisolering.
- Om ett ljud som uppstår utomhus inte klarar riktvärdet utomhus blir verksamhetsutövaren, till exempel väghållaren eller industriägaren, skyldig att göra åtgärder.
Miljönämndens ansvar
Miljönämndens ansvar är att redogöra för de krav som verksamhetsutövaren ska uppfylla. Nämnden kan exempelvis kräva att en fläkt på en innergård inte får alstra så mycket buller att den ekvivalenta ljudnivån inomhus överstiger 30 dBA. Det är däremot inte miljönämndens ansvar att föreslå vilka åtgärder som verksamhetsutövaren bör vidta för att uppfylla de ställda kraven.
Ett föreläggande ska alltid vara klart, tydligt och preciserat samt riktas till rätt adressat. Med rätt adressat menas den som har faktisk och rättslig möjlighet att vidta de åtgärder som behövs. Det måste framgå varför en åtgärd ska vidtas samt vad som ska uppnås, men verksamhetsutövaren kan själv välja hur en bullerstörning ska reduceras. Miljönämndens beslut går att överklaga till en högre instans, i första hand länsstyrelsen, därefter miljödomstolen och till sist miljööverdomstolen. I första hand bör verksamhetsutövaren minska ljudet vid källan. Därefter ska han eller hon hindra att ljudet sprids. Om inte heller det resulterar i en tillräckligt god ljudmiljö är nästa åtgärd att på olika sätt skydda den som utsätts för buller.