I objektburen smitta ingår sjukdomar som kan spridas mellan djur och människa. Alla typer av djur omfattas av begreppet, t.ex. livsmedelsproducerande djur, skadedjur, sällskapsdjur och vilda djur.
Tillsynsansvar
Kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd eller motsvarande är tillsynsmyndighet när det gäller smitta som sprids av sällskapsdjur som innehas av privatpersoner. Vid misstanke om att ett sådant sällskapsdjur bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor, ska miljö- och hälsoskyddsnämnden omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning. Nämnden har rätt att göra de undersökningar och ta de prover som behövs för att kunna fullgöra sina uppgifter. Nämnden har också rätt att meddela förelägganden och förbud, och besluten kan dessutom förenas med vite. Om det bedöms vara nödvändigt kan nämnden även besluta att personliga föremål ska förstöras och låta avliva sällskapsdjur.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden har inget tillsynsansvar för sällskapsdjur eller andra djur som innehas yrkesmässigt. Däremot har nämnden tillsynsansvar för olägenheter för människors hälsa och miljö, som exempelvis lukt eller buller som kan uppstå från verksamheter där djur föds upp eller säljs yrkesmässigt.
Smitta kan också spridas via ett annat objekt från djur till människa. Det kan ofta röra sig om smitta som sprids via djurens avföring till människor. Denna miljörelaterade smitta har miljö- och hälsoskyddsnämnden tillsynsansvar över. Smittspridning via ohyra och skadedjur är traditionella områden för tillsyn av nämnden.
Socialstyrelsen har ett centralt ansvar för tillsynsvägledning enligt miljöbalken för smittskyddsfrågor och övriga hälsoskyddsfrågor av hygienisk och medicinsk karaktär.
Lagstiftning
Regler om objektsburen smitta finns i miljöbalkens (1998:808) kapitel 9, paragraferna 14 och 15. Smitta som sprids via djur eller andra objekt till människor regleras i flera lagstiftningar. Lagarna gäller ofta parallellt och flera tillsynsmyndigheter kan ha uppgifter inom samma område. Det är därför viktigt att tillsynsmyndigheterna samarbetar. Förutom miljöbalken så finns regler även i livsmedelslagen (2006:804), zoonoslagen (1999:658), epizootilagen (1999:657) och lagen (2006:806) om provtagning på djur m.m. Om åtgärder vidtas enligt några av dessa lagar så gäller de över miljöbalken.
Sällskapsdjur
Sällskapsdjur i miljöbalken är djur som hålls av privatpersoner i sina bostäder eller i närheten, t.ex. en hund som bor i en hundkoja. Det går inte att begränsa vad som är ett sällskapsdjur genom arter eller individer, utan det beror på ägandeförhållanden och hur djuret hålls. Djur som hålls yrkesmässigt, t.ex. i zoobutik är inte sällskapsdjur. Höns som hålls för hushållsbehov i trädgården av en privatperson räknas inte heller som sällskapsdjur.
EHEC/VTEC som miljörelaterad smitta
EHEC/VTEC-bakterier kan orsaka allvarlig mag- och tarmsmitta hos människor. Människor smittas direkt eller indirekt via kontakt med avföring, främst avföring från nöt och får. De vanligaste smittvägarna är direktkontakt med djur, livsmedel som förorenats med avföring, vistelse i gödselpåverkad mark såsom beteshagar, gödselpåverkat vatten (badvatten, dricksvatten och bevattningsvatten) samt smitta från person till person. VTEC-bakterien kan överleva flera månader ute i miljön. Den kan därmed innebära en smittrisk för badande om det finns angränsande betade strandängar, eller betesmark med avrinning till badplatsen. Anordnade badplatser i anslutning till djurhållning kan ses som en risk för olägenhet för människors hälsa och kan därmed förbjudas av miljönämnden med stöd av miljöbalken.
Handlingspolicy
Fem myndigheter – Statens veterinärmedicinska anstalt, Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen – har gemensamt tagit fram en handlingspolicy och en riskprofil för att hantera förekomsten av VTEC/EHEC i Sverige. Syftet med handlingspolicyn är att förhindra överföringen av VTEC/EHEC till människa genom ett gemensamt agerande och effektivt smittskydd.
Handlingspolicy avseende kontroll av VTEC
VTEC-bakteriers smittvägar, förekomst samt risker för folkhälsan