/
/

Frågor och svar om Nationella riktlinjer för vuxentandvård

  • Ämne: Nationella riktlinjer för vuxentandvård

Innehåll


Varför ger Socialstyrelsen ut riktlinjer om tandvård?

Riktlinjerna ska bidra till att vården blir så bra som möjligt för den enskilda patienten, det vill säga att vården är patientfokuserad, jämlik, kunskapsbaserad, säker, effektiv och ges i rimlig tid.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer är ett stöd till beslutsfattare och verksamhetsledningar inom offentlig och privat tandvård, så att de kan styra vården med öppna och systematiska prioriteringar. Riktlinjerna är också en kunskapsbank som ger möjlighet att överblicka den forskning som har gjorts inom olika områden. Vidare är riktlinjerna ett stöd till de tandläkare och tandhygienister som arbetar i offentlig och privat tandvård i deras val av behandling.

Riktlinjerna ska också vara ett underlag för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) när de beslutar vilka behandlingsåtgärder som berättigar till tandvårdsstöd.

Vad innebär det att riktlinjerna också ska vara kunskapsstyrande?

En viktig del av riktlinjerna är att styra tandvården mot en mer evidensbaserad och god tandvård, det vill säga att patienten erbjuds den mest effektiva behandlingen och att vården ska vara patientfokuserad, säker, jämlik och ges i rimlig tid.

Vad händer om jag inte följer riktlinjerna?

Riktlinjerna är starka rekommendationer men de är inte bindande i juridisk mening. Tandvården är därför inte tvingad att följa rekommendationerna. Om en patient däremot kommer till skada kan Socialstyrelsens tillsyn granska verksamheten och då kan riktlinjerna vara ett underlag för tillsynsbeslutet.

Socialstyrelsen följer också upp hur tandvården använder riktlinjerna genom särskilda mått (så kallade indikatorer). Resultaten av uppföljningen och jämförelserna redovisar vi sedan öppet.

Hur uppdateras riktlinjerna?

Socialstyrelsen har under 2012 genomfört en första uppdatering av det vetenskapliga underlaget. Myndigheten har som målsättning att uppdatera riktlinjerna vart tredje till vart femte år. Om kunskapsläget ändras på ett avgörande sätt, till exempel om det kommer nya studier som gör att en rekommendation inte längre är aktuell, kan vi göra en avgränsad uppdatering för det området. I 2012 års uppdatering har endast en rekommendation fått ändrad rangordning, Systemisk tilläggsbehandling med antibiotika vid tillståndet Periimplantit (från en 6:a till 8:a) men för övrigt har uppdateringen mer handlat om att nya studier tillkommit som stärker tidigare slutsatser och rekommendationer.

Här kan du läsa mer om om uppdateringen av tandvårdsriktlinjerna

Hur tar ni fram riktlinjer?

Socialstyrelsen tar fram riktlinjerna tillsammans med många av Sveriges främsta experter på tandvårdsområdet. Rekommendationerna i riktlinjerna bygger på aktuell forskning och beprövad erfarenhet om olika åtgärders effekter. Med utgångspunkt i hur stort behovet är av en åtgärd, hur effektiv åtgärden är och hur kostnadseffektiv den där, gör en grupp kliniskt erfarna experter sedan prioriteringar mellan åtgärderna vid de olika tillstånden.

Här kan du läsa mer om processen om hur vi tar fram riktlinjer.  

Vad står prioriteringssiffrorna för?

Prioriteringssiffran (1−10) för en tillstånds- och åtgärdskombination är en sammanvägning av tillståndets svårighetsgrad, åtgärdens effekt, vetenskapligt stöd och kostnadseffektivitet. Siffran 1 anger åtgärder med störst angelägenhetsgrad. Siffran 10 anger åtgärder som ger mycket liten nytta, alternativt liten nytta i förhållande till kostnaden vid de aktuella hälsotillstånden. 

Varför kan en 5:a vara den högst rangordnade åtgärden för ett tillstånd?

Prioriteringssiffran för en viss åtgärd har en stark koppling till hur svårt tillståndet är med avseende på dess påverkan på oral hälsa. Svårighetsgraden har poängsatts: 1-2 (mycket stor), 3-4 (stor), 5-6 (måttlig) och 7 (liten) för att kunna vara en startpunkt för prioriteringen. En viktig princip är att ingen åtgärd kan rangordnas högre än vad tillståndets svårighetsgrad tillåter. Det innebär till exempel att oavsett hur effektiv en åtgärd är har ett måttligt svårt tillstånd inte kunnat få högre rangordning än 5. Ett exempel är en tandlucka långt bak i munnen, vilket Socialstyrelsen bedömer är ett måttligt svårt tillstånd. Då startar rangordningen vid 5. Vid detta tillstånd kan en åtgärd alltså inte rangordnas bättre än siffran 5, det vill säga den kan endast variera i intervallet mellan 5 och 10 på skalan. 

Endast tillstånd med mycket stor svårighetsgrad har fått de högsta rangordningssiffrorna. Det är därför viktigt att när du tolkar siffran för en viss behandling att du ser vilka behandlingsalternativ som finns för det speciella tillståndet som du söker. De som rangordnas högst för just det tillståndet är de som du i första hand bör välja. I texten till motivering som följer varje rekommendation framgår vilken den högsta möjliga siffran är för just det tillstånd som du söker.

Här kan du läsa mer om hur du tolkar siffrorna i nationella riktlinjer för vuxentandvård.

Varför saknas det tillstånds- och åtgärdspar som har rangordningssiffra 1?

Rangordningssiffran på skalan 1–10 påverkas av tillståndets svårighetsgrad, åtgärdens effekt, kostnadseffektivitet och vetenskapligt stöd. Som framgår av svaret på frågan ovan har tillståndets svårighetsgrad stor betydelse för rangordningen. I tandvårdsriktlinjerna finns endast ett fåtal tillstånd som bedöms ha mycket stor påverkan på oral hälsa. Dessutom är det få åtgärder som har ett gott vetenskapligt stöd för effekt. Detta tillsammans har fått till följd att det saknas tillstånds- och åtgärdskombinationer som har kunnat ges den högsta rangordningen.

Här kan du läsa mer om hur tillstånd och åtgärder rangordnas i nationella riktlinjer för vuxentandvård.  

Riktlinjerna är framtagna på gruppnivå. Hur ska man tänka när det gäller enskilda patienter?

En evidensbaserad tandvård är viktig. Vetenskaplig evidens är som regel framtagen på gruppnivå. I det enskilda fallet behövs även annan kunskap för att fatta beslut. Med evidensbaserad praktik är kunskap om den vetenskapliga effekten nödvändig, men inte tillräcklig. Kunskap behöver kompletteras med information om patientens förutsättningar och önskemål och i vilket sammanhang som patienten lever. Dessutom behöver den kompetens som tandhygienisten eller tandläkaren har vägas in.

Kan riktlinjerna även användas för barntandvård?

Nej, rekommendationerna gäller enbart för vuxentandvård. Det vetenskapliga underlag som ligger till grund för rekommendationerna har värderats utifrån faktorer som gäller för den vuxna personen.

Kan riktlinjerna användas för personer som har behov av särskild tandvård, exempelvis svårt muntorra personer?

Nej, inte direkt. De rekommendationer som tas upp i riktlinjerna gäller i huvudsak tandvård som ges inom ramen för det statliga tandvårdsstödet. Det innebär att personer med särskilda tandvårdsbehov, som en följd av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning, inte tagits med i de här första riktlinjerna för tandvården.

Exempelvis när det gäller rekommendationer som avser kariesförebyggande åtgärder, så utgår riktlinjerna från personer med normal salivfunktion och som tillägg till tandborstning två gånger dagligen med fluortandkräm. Det är viktigt för den som tolkar rekommendationerna att ha detta i åtanke när han eller hon ska ta ställning till lämplig behandling speciellt till personer som har särskilda tandvårdsbehov.

Standardiserade råd rangordnas mycket lågt. Ska tandvården sluta tala med patienterna?

Nej, tandvården ska definitivt inte sluta tala med patienterna. Tvärtom lyfter riktlinjerna fram den metod som kallas ”Hälsofrämjande råd och återkoppling” och som innebär att genom samtal främja goda och förebygga ogynnsamma munhälsobeteenden. När målet är att långsiktigt påverka ett ogynnsamt beteende krävs ofta andra strategier.

Till vilka patienter är det meningen att åtgärden ”beteendemedicinsk prevention och behandling” bör användas i patientundervisningen?

För den grupp patienter som har en hög sjukdomsrisk eller en aktiv, pågående sjukdom är personens medverkan viktig. Den kan ha stor, ibland avgörande, betydelse för hur väl en behandling lyckas och för den långsiktiga munhälsan. Patientundervisningen har en central roll för att öka personens delaktighet. Tandvården i allmänhet saknar idag kompetens att erbjuda denna metod med den teoribas och utformning som avses i riktlinjerna. Det innebär att det finns ett stort behov av utbildning, samtidigt som det saknats en nationell utbildningsstruktur för detta. Ett arbete har under 2012-2013 genomförts med representanter från Sveriges Tandläkarförbund, Svensk Tandhygienistförening, Svensk samhällsodontologisk förening, universitet och högskolor och med stöd från Socialstyrelsen, för att ta fram en gemensam plattform för grund- och vidareutbildning inom tandvårdsutbildningarna. Detta arbete har resulterat i ett förslag till innehåll och omfattning på utbildningen. Vid ett lärosäte pågår just nu en utbildning enligt detta koncept som också kommer att utvärderas. Det kommer att dröja tills utbildningen finns tillgänglig i någon större omfattning och tills dess att den kunskapen finns kan andra alternativ i riktlinjerna användas för patientundervisning.

Kommer det fler riktlinjer för tandvården?

Socialstyrelsen har uppmärksammat att det finns ett stort behov av ytterligare riktlinjer som till exempel för barn- och ungdomstandvård och för grupper med särskilda tandvårdsbehov som en följd av fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Det finns ännu inget beslut på om och när ett sådant nytt riktlinjearbete kan bli aktuellt men ett arbete har inletts för att undersöka förutsättningarna.

Finns det en patientversion av riktlinjerna

Ja, myndigheten har tagit fram en version som är riktad till patienten som stöd i kontakten med tandvården.

Här kan du ladda ner och beställa patientversionen av tandvårdsriktlinjerna.

Hur ska indikatorerna användas?

En indikator är ett mått som speglar kvaliteten och som kan användas som underlag för verksamhetsutveckling, öppen redovisning av tandvårdens processer, samt resultat och kostnader. Socialstyrelsen har tagit fram indikatorer som omfattar samtliga sju ämnesområden som utgör riktlinjerna för vuxentandvården. Under 2013 har det publicerats en första utvärdering och jämförelse efter det att riktlinjerna kom 2011.

Här kan du ladda ner eller beställa Nationell utvärdering 2013 – Indikatorer och underlag för bedömningar.

Vem har ansvar för att riktlinjerna blir kända och används?

Ansvaret ligger på både ledningsnivåer (verksamhetsledning och vårdgivare) och enskilda tandläkare och tandhygienister att se till så att rekommendationerna blir kända och följs i den kliniska vardagen. Även på tandläkar- och tandhygienistutbildningarna har man ansvar att föra ut den nya kunskapen.

Hur ska riktlinjerna användas av TLV?

När TLV tar beslut om vilka åtgärder som ska omfattas av det statliga tandvårdsstödet är riktlinjerna ett av underlagen. Det pågår ett arbete på TLV med att tillämpa riktlinjerna på nuvarande föreskrifter. Det kan på sikt komma att påverka tandvårdsstödet.

Ska tandvården ägna sig åt tobaksavvänjning?

Enligt riktlinjerna bör tandvården erbjuda personer med munrelaterad sjukdom, där tobak (rökning) är en riskfaktor, en beteendemedicinsk prevention och behandling med syfte att förändra tobaksbruket (prioritet 3). Det innebär inte nödvändigtvis att tandvården själv ska erbjuda stöd till personer att sluta röka. Tandvårdens roll kan även vara att etablera kontakt mellan patienten och hälso- och sjukvårdens organisation för rökavvänjning. Det är en fråga som sannolikt bäst kan lösas efter lokala förutsättningar.

Vad innebär det att en åtgärd har en tilläggseffekt som det står i flera slutsatser?

För flera åtgärder beskrivs effekten av en behandling som en tilläggseffekt till en åtgärd. I kariesriktlinjerna ska de flesta förebyggande åtgärder ses som tillägg till tandborstning två gånger dagligen med fluortandkräm. Det innebär att tilläggseffekten är den effekt som kommer utöver effekten av tandborstning.

En liten tilläggseffekt av exempelvis fluortandsticka innebär att den största effekten får du av borstningen med fluortandkräm och endast en liten ytterligare positiv effekt av fluortandstickan. Ett annat exempel gäller kronisk parodontit där lokal behandling med klorhexidinchip ska ses som tillägg till mekanisk infektionsbehandling. Den största effekten får du genom mekanisk infektionsbehandling, och du kan få en liten ytterligare effekt genom behandling med klorhexidinchip.

– Jag hinner inte göra en fullständig utrymning av rotkanalen på en akutpatient som uppvisar symtomatisk apikal parodontit utan påverkat allmäntillstånd. Vad ska jag göra istället?

Det finns fyra behandlingsalternativ som du kan välja bland för att behandla detta tillstånd. Dessa fyra är (i den följd som de är rangordnade):

  1. Symtomatisk behandling - Fullständig rensning av rotkanalssystemet (prioritet 2)
  2. Symtomatisk behandling - Enbart utrymning av pulpakavum (prioritet 4)
  3. Enbart systemisk antibiotikabehandling (prioritet 9)
  4. Systemisk antibiotikabehandling som tillägg till rensning av rotkanalssystemet (prioritet 10)

Det innebär att tandvården i första hand bör erbjuda en fullständig rensning men att tandvården kan erbjuda enbart utrymning av pulpakavum som symtomlindring, förutsatt att en fullständig behandling genomförs vid senare tillfälle. Däremot bör tandvården undvika att erbjuda antibiotika vid detta tillstånd.

Har man tagit hänsyn till tandläkarens eller tandhygienistens skicklighet när åtgärderna rangordnats?

Nej. Rekommendationerna grundas på att åtgärden är korrekt utförd enligt de studier som ligger till grund för slutsatsen. Det innebär att tandvården bör se till så att man har bra rutiner och kunskap för att kunna utföra högt rangordnade åtgärder.