Innehåll
Hepatit C-virus (HCV) är ett virus som upptäcktes först 1989. Det smittar via blod. Det är vanligt att de som får en hepatit C-infektion drabbas av leversjukdomar.
Hepatit C smittar framför allt via blod. Den vanligaste smittvägen i Sverige idag är att missbrukare smittar varandra genom att dela orena sprutor. Precis som andra sjukdomar som smittar via blod kan hepatit C också smitta via andra blodkontakter och via sexuella kontakter, men den risken är mycket liten. Sedan 1992 är det obligatoriskt att testa allt blod på blodcentraler för att undvika att hepatit C förs vidare vid blodtransfusion.
Det kan vara svårt att märka att man bär på hepatit C-viruset eftersom infektionen ofta inte ger några symptom. I över 20 procent av fallen läker hepatit C-infektionen av sig själv. För övriga smittade, där infektionen är kronisk, kan den på lång sikt (20–30 år) leda till skrumplever i cirka 30 procent av fallen. Hos barn utvecklas sjukdomen långsammare och ger färre skador. Sjukdomen läker också oftare av sig själv hos barn, i cirka 45 procent av fallen.
Alltsedan det utvecklades ett test för att spåra personer som är smittade med hepatit C har hälso- och sjukvården testat visa riskgrupper och diskuterat hur man ska nå andra. Det stod klart att många hade smittats vid blodtransfusioner och till exempel blödarsjuka var en grupp som testades tidigt. Under lång tid fanns det inte någon bra behandlingsmetod mot hepatit C och bedömningen gjordes att det inte var ändamålsenligt att spåra personer som fått blodtransfusioner för att testa mer allmänt. Personer som kontaktade sjukvården och där det stod klart att de som fått blodtransfusioner under den period då blodet kunde innehålla hepatit C blev naturligtvis testade. På så sätt kunde ett hundratal personer lokaliseras varje år.
Nuförtiden finns det bättre behandlingsmetoder att sätta in mot hepatit C. Efter att ha utrett frågan utfärdade Socialstyrelsen en rekommendation att hälso- och sjukvården mer aktivt ska gå ut och söka efter personer som har blivit smittade. I första hand skulle de som hade fått blod som barn testas för hepatit C. Liksom tidigare ska även alla testas som uppsöker vården och det uppdagas att de tidigare har fått blodtransfusion.
De som har fått blod som kan ha innehållit hepatit C bör bedömas och om det behövs också testas. Det gäller alltså personer som har fått blodtransfusioner i Sverige mellan 1965 och 1992 eller på annat sätt fått blod som inte har kontrollerats.
Sedan några år tillbaka finns en effektiv behandling att ge i många fall. Behandlingen sker vanligtvis på landstingens infektionskliniker. Behandlingen ges vanligtvis på landstingens infektionskliniker. Om den som smittats behöver behandling och i så fall vilken sort avgörs från fall till fall. Oftast innebär behandlingen ett halvår till ett års behandling. Man behöver inte läggas in på sjukhus för behandling, den ges vid öppenvårdsbesök på en infektionsklinik.
Hepatit C-smittan var okänd före 1989. 1990–1991 började de svenska blodcentralerna testa om blodgivare bar på hepatit C-virus. Testningen infördes successivt och från och med den 1 januari 1992 är det obligatoriskt att alla blodgivare testas varje gång de lämnar blod.
I ett första skede rekommenderar Socialstyrelsen att landstingen försöker hitta de patienter som kan ha fått flera blodtransfusioner som barn under åren 1965–1991. Det sker i praktiken genom att barn som har vårdats för vissa sjukdomar kontaktas eftersom det inte finns några register över vilka som fått blod.
Det finns en påtaglig risk att de som har fått blodtransfusioner som barn inte är medvetna om att de fått det och att det finns en risk att de kan vara smittade. Samtidigt finns det goda möjligheter att erbjuda vård och behandling till just dessa personer.
Experternas bedömning är att hepatit C troligen inte fanns bland blodgivare i Sverige före 1965. Därför rekommenderas endast aktiv spårning av patienter som vårdats från 1965 fram till den 1 januari 1992, då obligatorisk testning mot hepatit C av blodgivare infördes. Den som inte ingår i den här gruppen men känner sig orolig för att han eller hon har fått smittat blod kan dock självklart vända sig till sin vårdcentral för bedömning.
Var och en som känner sig orolig för att han eller hon har blivit smittad kan självklart vända sig till sin vårdcentral för bedömning.
Sverige är ett land där man bedömer att förekomsten av hepatit C är jämförelsevis låg. Om man har fått mycket blod vid transfusion (före 1992) beräknar vi att risken för att man har smittats av hepatit C kan vara 5 procent, vid mindre mängder blod är risken sannolikt mindre. Innan 1965 finns inga tecken på att blod i Sverige har innehållit hepatit C-virus.
Det är sjukvården i de olika landstingen som ansvarar för spårningen.
Landstingen kommer att organisera var provtagningen sker. Själva provtagningen görs genom ett vanligt blodprov.