/
/

Frågor och svar om daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS

  • Ämne: Daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS

Den här informationen riktar sig till dig som arbetar med daglig verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Du som vill ansöka om daglig verksamhet ska ta kontakt med kommunen där du bor. Du som vill ansöka om tillstånd att bedriva daglig verksamhet ska ta kontakt med Inspektionen för vård och omsorg.

Innehåll


Vem kan få daglig verksamhet enligt LSS?

Personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig kan få daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS. Insatsen omfattar personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd samt personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom (se 1 § 1 och 2 samt 7 § LSS).

Kommunen bedömer varje enskild ansökan och avgör vem som får insatsen daglig verksamhet utifrån 1, 7 §§ och 9 § 10 LSS.

Finns det någon övre åldersgräns för att få delta i daglig verksamhet enligt LSS?

Ja. Rätten till daglig verksamhet enligt LSS gäller för personer i yrkesverksam ålder. Det innebär idag att rätten till insatsen upphör vid 67 års ålder (se HFD 2014 ref. 41).

Hur kan man utforma daglig verksamhet enligt LSS?

Den dagliga verksamheten kan utformas på olika sätt. Precis som alla andra insatser enligt LSS ska den anpassas till mottagarens individuella behov och tillförsäkra deltagaren goda levnadsvillkor. Verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas av den. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra (se 5 och 7 §§ LSS).

Verksamheten ska vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter, och kvaliteten i verksamheten ska utvecklas och säkras systematiskt och fortlöpande. Det ska finnas den personal som behövs för att kunna ge gott stöd, god service och omvårdnad (se 6 § LSS).

Verksamheten ska erbjuda den enskilde stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap efter hans önskemål. Ett övergripande mål med insatsen är att utveckla den enskildes möjligheter till arbete på kortare eller längre sikt (se prop. 1992/93:159 s. 90 och 181).

Arbetsuppgifterna i daglig verksamhet kan vara de samma som hos arbetsgivare på den reguljära arbetsmarknaden, men den dagliga verksamheten kan innehålla både aktiviteter med habiliterande inriktning och mer produktionsinriktade uppgifter. Skillnaden är bland annat att daglig verksamhet inte är en anställningsform och att syftet med verksamheten inte är att producera varor eller tjänster (se prop. 1992/93:159 s. 90 och 181). Idag förekommer både verksamhet i gruppform och individuella placeringar, till exempel på företag.

Vilka krav kan arbetsplatsen ställa på deltagaren om den dagliga verksamheten är utflyttad till en vanlig arbetsplats, till exempel ett café, lager eller kontor?

Daglig verksamhet är inte en anställningsform utan en insats enligt LSS, och därför är syftet inte heller att producera varor eller tjänster. Arbetsplatsen kan alltså inte ställa samma krav på en deltagare i daglig verksamhet som en anställd medarbetare, även om den som deltar i daglig verksamhet på en vanlig arbetsplats kan ha samma typ av arbetsuppgifter som anställda.

Att den dagliga verksamheten är en insats gör att den ska anpassas till mottagarens individuella behov och att det ska finnas den personal som behövs i verksamheten för att kunna ge gott stöd, god service och omvårdnad (se 6 och 7 §§ LSS samt prop. 1992/93:159 s. 90 och 181).

Hur förhåller sig daglig verksamhet till förvärvsarbete eller studier?

Personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig kan få insatsen daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS. Kommunen bedömer varje enskild ansökan och avgör vem som får insatsen daglig verksamhet utifrån 1, 7 §§ och 9 § 10 LSS.

Det finns ingenting som hindrar att en person som avbrutit sitt deltagande i en daglig verksamhet för att prova ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller studera kan få daglig verksamhet igen om det skulle visa sig att han eller hon inte klarar av det och har behov av daglig verksamhet.

Generellt sett bör verksamheten ha som mål att utveckla deltagarnas möjligheter till förvärvsarbete även om detta mål för vissa endast kan uppnås på längre sikt eller vara orealistiskt. Den kan med fördel utformas så att den bidrar till att öka personens förutsättningar att senare få en anställning i arbetslivet. Det är angeläget att möjligheten till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller inom Samhall prövas regelbundet (se prop. 1992/93:159 s. 90–91 och 181).

Har deltagare i daglig verksamhet rätt till 40 timmars arbetsvecka?

Det finns inga bestämmelser som reglerar hur många timmar per dag eller vecka som deltagaren har rätt till, varken i lag eller förordning eller i Socialstyrelsens föreskrifter eller allmänna råd. Det beror på deltagarens behov.

När det gäller omfattningen av daglig verksamhet, bör samma generella riktlinjer användas som i arbetslivet. Men insatsen måste anpassas efter individuella önskemål och behov och tillförsäkra deltagaren goda levnadsvillkor (se 7 § LSS och prop. 1992/93:159 s. 90 och 181).

Vad har deltagare i daglig verksamhet rätt till för stöd för att kunna delta?

Den dagliga verksamheten ska anpassas till deltagarens individuella behov och utformas så att den stärker hans eller hennes förmåga att leva ett självständigt liv (se 7 § LSS). Det kan till exempel innebära att lokalerna kan behöva anpassas utifrån deltagarnas funktionsnedsättning eller att deltagarna kan behöva annat personligt utformat stöd. När verksamheten behöver anpassas på olika sätt får man ta hänsyn till organisationen och tillgången till adekvat personal, men deltagaren ska uppnå goda levnadsvillkor genom insatsen (se 7 § LSS och t.ex. RÅ 2007 ref. 62 I och II samt RÅ 2010 ref. 91).

I daglig verksamhet ingår också omvårdnad, det vill säga stöd och hjälp med de dagliga behoven som deltagaren har svårt att klara själv, till exempel att sköta hygienen, äta, klä sig, förflytta sig, och kommunicera (se 9 e § LSS och prop. 1992/93:159 s. 91 och 181). Det ska finnas den personal som behövs för att kunna ge gott stöd, god service och omvårdnad (se 6 § LSS). Vilka kunskaper och förmågor som personalen bör ha, samt vilken utbildning som kan vara aktuell framgår i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2014:2) om kunskaper hos personal som ger stöd, service eller omsorg enligt LSS till personer med funktionsnedsättning.

Deltagaren har bara rätt till assistansersättning i den dagliga verksamheten om det finns särskilda skäl (se 106 kap. 24 § 4 och 25 § SFB). Det kan till exempel vara när deltagarens funktionsnedsättning skapar särskilda svårigheter att kommunicera med andra än sin eller sina personliga assistenter, eller när det är viktigt att den personliga assistenten finns till hands på grund av deltagarens hälsotillstånd. Det kan också finnas situationer där funktionsnedsättningen gör det särskilt angeläget att den assistansberättigade har ett starkt begränsat antal personer knutna till sig (se prop. 1995/96:146 s. 15).

Har deltagaren personlig assistent är avsikten inte att den personliga assistenten ska ersätta den personal som behövs för att bedriva den dagliga verksamheten. Det är deltagarens personliga behov av stöd och hjälp som ska tillgodoses genom personlig assistans (se prop. 1992/93:159 s. 67).  

Får en daglig verksamhet ha stängt på sommaren?

Det går inte att säga i vilken omfattning en daglig verksamhet ska eller bör hållas öppen eftersom det inte finns några bestämmelser som reglerar detta, varken i lag eller förordning, eller i Socialstyrelsens föreskrifter eller allmänna råd. Det är upp till den som bedriver den dagliga verksamheten hur den är utformad, och verksamheten får till exempel ta hänsyn  till organisationen och tillgången till adekvat personal (se t.ex. RÅ 2007 ref. 62 I och II samt RÅ 2010 ref. 91).

Deltagaren måste tillförsäkras goda levnadsvillkor genom insatsen, och ska också i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatsen (se 6 och 7 §§ LSS). Det kan till exempel innebära att man i verksamhetsplaneringen tar hänsyn till deltagarnas önskemål om ledighet när man planerar semesterstängning.

Om deltagaren inte vill vara ledig under en planerad semesterstängning av den dagliga verksamheten måste kommunen se till att han eller hon tillförsäkras goda levnadsvillkor på annat sätt. Deltagaren kan till exempel få annan daglig verksamhet eller andra insatser om han eller hon behöver det. 

Har deltagare i daglig verksamhet rätt till semester?

En deltagare i daglig verksamhet är inte en arbetstagare, och därför gäller inte bestämmelserna i semesterlagen (1977:480) om till exempel ledighet. Eftersom LSS bygger på frivillighet är deltagaren inte skyldig att vara med i den dagliga verksamheten, och kan alltså vara ledig. Målet med verksamheten är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra (se 5 § LSS).

Men om deltagaren inte längre behöver insatsen, till exempel på grund av en längre ledighet kan kommunen ompröva beslutet under vissa förutsättningar. Det kan till exempel vara om deltagarens behov har förändrats väsentligt och han eller hon har beviljats ett löpande bistånd utan tidsbegränsning (se RÅ 2000 ref. 16).

Får daglig verksamhet enligt LSS bedrivas i samma lokaler som andra LSS-verksamheter?

Det finns inga bestämmelser som reglerar var en daglig verksamhet får lokaliseras, varken i lag eller förordning, eller i Socialstyrelsens föreskrifter eller allmänna råd. Men Socialstyrelsen rekommenderar att en bostad med särskild service för vuxna som regel inte bör samlokaliseras med lokaler för daglig verksamhet (se SOSFS 2002:9). Det beror på att man vill undvika en institutionell miljö.

När man planerar var en daglig verksamhet ska lokaliseras måste man se till att deltagarna tillförsäkras goda levnadsvillkor och att verksamheten stärker deltagarnas möjligheter att leva ett självständigt liv och kunna delta aktivt i samhällslivet. 

Vad är habiliteringsersättning?

Habiliteringsersättning är en ersättning som en person som deltar i daglig verksamhet kan få. Habiliteringsersättningen är inte reglerat i lag, förordning eller föreskrift men är ett sätt att stimulera den enskilde att delta i verksamheten (se prop. 1992/93:159 s. 90).

I 87 procent av kommunerna har deltagare i daglig verksamhet fått habiliteringsersättning (se Socialstyrelsens öppna jämförelser av stöd till personer med funktionsnedsättning 2015). Det vanliga är att det är kommunen som beslutat om insatsen som betalar ut habiliteringsersättning.

 

Kontakt