-
Ämne:
Blodgivning – förändrade regler från april 2010
Innehåll
De viktigaste förändringarna från tidigare föreskrift är:
- Personer som har haft ett sexuellt riskbeteende tillåts lämna blod om minst 12 månader har gått sedan senaste risktillfället. Personer med sexuellt riskbeteende avser:
- alla som har haft sexuellt umgänge i utbyte mot pengar, droger eller annan ersättning
- män som har haft sexuellt umgänge med män
- kvinnor som har haft sexuellt umgänge med en man som i sin tur har haft sexuellt umgänge med en man.
Tidigare var dessa personer avstängda från att ge blod resten av livet.
- Krav på s.k. kombotest för hiv (som kan upptäcka både antikroppar och antigener) vid varje blodgivning har införts. Det är ett test som kan upptäcka smitta i blodprov tidigare än de hivtest som använts förut.
- Krav på testning för syfilis vid varje blodgivning finns nu. Tidigare har detta test enbart krävts första gången en person lämnar blod. Orsaken är att syfilis ökar.
- Krav på personlig intervju vid varje blodgivningstillfälle har införts. Redan tidigare finns ett krav på en sådan intervju första gången en person ger blod.
- Beslut om blodtappning ska fattas av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal.
Allt blod som lämnas via blodgivning testas för att säkerställa att det inte innehåller någon smitta. Ett smittämne kan dock inte upptäckas genom test i samma ögonblick som det kommer in i blodet. Det finns en tidsperiod (fönsterperioden) från det man blir smittad tills att smittan ger utslag i testet och under denna tid kan man vara smittsam och smittan kan oupptäckt föras vidare. Längden på denna tidsperiod varierar mellan olika sjukdomar. Avsikten med flera av urvalskriterierna är att minska risken för att någon som är nyligen smittad lämnar blod under fönsterperioden.
Tack vare bättre kunskaper om sjukdomarna och riskfaktorer för att bli smittad samt förbättrade tester och krav på rutiner kan Socialstyrelsen idag inte motivera permanent avstängning av någon som haft, men inte längre har, ett visst sexuellt riskbeteende. Allt blod som lämnas vid blodgivning testas och om minst 12 månader har gått sedan den senaste sexuella kontakten med riskbeteende, kan eventuella smittämnen upptäckas (se fråga 7 under Blodgivning - grundläggande information).
Undersökningar har visat att inte alla svarat sanningsenligt när de fyllde i hälsodeklarationen i samband med blodgivning. De har alltså inte följt det gällande regelverket. Detta beteende har utsatt andra människor för oacceptabla risker. Avsikten med de nya reglerna, som tydligt utgår från tidpunkten för riskexpositionen är att påverka acceptansen och följsamheten till regelverket hos blodgivare. Detta är mycket viktigt för säkerheten för de patienter som erhåller blodtransfusion.
Man kan enbart intyga sitt eget sexuella beteende och aldrig partnerns, även om man har lovat varandra att leva i en monogam relation. Förekomsten av hiv är i Sverige minst 50 gånger högre hos män som har sexuellt umgänge med män än hos män som har sexuellt umgänge med kvinnor. För en man som har sexuellt umgänge med andra män vid sidan om sin stadigvarande relation är risken mycket högre för sexuellt överförbar sjukdom som också kan smitta via blod. Denna smitta kan sedan överföras till den i relationen som är blodgivare.
Socialstyrelsens föreskrifter innehåller ingen regel om att heterosexuella ska vänta tre månader med att lämna blod efter det att de har skaffat en ny sexualpartner. Det är blodcentralerna själva som har lagt till detta i hälsodeklarationen för att ytterligare påverka risken att någon har blivit smittad av en ny eller tillfällig partner och för att utesluta personer som ofta byter partner.
De nya reviderade föreskrifterna utgår från sexuella riskbeteenden som innebär ökad risk för smitta jämfört med den generella risken i Sverige för smitta vid sexuellt umgänge mellan personer som inte har några kända riskfaktorer. Allt sådant beteende medför nu en avstängning från blodgivning i 12 månader räknat från senaste risktillfället.
På grund av risken för överföring av hiv har permanent avstängning av män som har sexuellt umgänge med män tillämpats i de flesta länder i västvärlden sedan 1980-talet. Under senare tid har dock några länder lättat på reglerna och istället infört en tidsbestämd avstängning räknat från senaste sexuella kontakten, detta gäller t.ex. Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. Inom EU har dock flertalet länder fortfarande kvar ett permanent förbud för blodgivning för män som har haft sexuellt umgänge med män.
För blod eller blodplasma, som ska användas för framställning av läkemedel gäller delvis andra regler. Orsaken är att den svenska plasma som används för läkemedelstillverkning ska godkännas via en EU-gemensam procedur, som koordineras av den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA. EU har dessutom utfärdat direktiv om blodsäkerhet, vilka också gäller blodkomponenter (inklusive plasma), vare sig det ska användas för transfusion eller som råvara till läkemedel.
De europeiska läkemedelsverken har en gemensam tillämpning av direktiven om blodsäkerhet. För närvarande medger inte denna gemensamma tillämpning av regelverket att blod eller blodplasma från personer som har eller har haft ett sexuellt riskbeteende (se fråga 1) används för läkemedelstillverkning. Därför gäller att personer som har haft ett sexuellt riskbeteende även i fortsättningen är permanent avstängda från att ge blod i de fall blodkomponenterna (inklusive plasman) är avsedda för framställning av läkemedel. Läkemedelsverket har därför utfärdat regler, som på de aktuella punkterna skiljer sig från Socialstyrelsens nya regler (se fråga 1, punkt 1-3). De blodcentraler, som avser att leverera blod eller blodplasma till läkemedelsframställning, har möjlighet att ansöka om en tidsbegränsad dispens från de nya reglerna.
Den som varit med om ett större kirurgiskt ingrepp, en transplantation eller har låtit tatuera eller pierca sig etc, får inte lämna blod förrän tidigast 6 månader efter en sådan händelse (SOSFS 2009:28 bil 5 B 1.3). Bedömningen av risken och avstängningsperiodens längd utgår från att en eventuell exponering av smitta vid kirurgiskt ingrepp, tatuering m.m. kan avgränsas i tiden till ett bestämt tillfälle. Vid sexuellt umgänge däremot är risken ofta inte enbart begränsad till en enda exponering.
Det är bekräftat att smittöverföringen av infektioner som hiv, hepatit B och hepatit C inte alltid sker vid den första sexuella kontakten, utan kan inträffa först efter en viss tid och ibland efter mer än 6 månaders sexuell samvaro. Den som har haft en sexuell förbindelse som innebär en förhöjd risk att smittas av sådana infektioner, ska därför enligt gällande regelverk avstå från blodgivning i 12 månader (SOSFS 2009:28 bil 5 B 3).
En viktig aspekt är här att om man har utsatt sig för en sexuell risk och blivit smittad så kan man befinna sig i den s.k. fönsterperioden, som utgörs av den tid det tar från smittotillfället och till dess att en eventuell smitta är påvisbar vid en provtagning.
Dessa skillnader i bedömningen av risken, som ett enskilt avgränsat expositionstillfälle vid t.ex. tatuering innebär, jämfört med den risk över tid som man kan vara utsatt för vid sexuellt umgänge, är avgörande för längden på avstängningstiden från blodgivning.